När jag ser mig nämnas/på bild i DN Kultur..

..vet jag att det är någon vantolkning eller ett påhitt på gång.

Johan Hilton skriver i dagens tidning att jag påstått att vänsterdebattörer som bor i innerstan "automatiskt" kan "underkännas i samtalet om klass". Nonsens. När jag frågar var jag har påstått det får jag länk till min gamla kolumn "Medelklassvänstern - prinsessor på ärten" där jag, håll i er, skriver (Feldbaum är en av de kinkiga skribenterna på Dagens Arena, min fetning):

"Feldbaum skriver tårdrypande om att han enligt mig inte har rätt att uttala sig för att han har en adress i centrala Stockholm.

Andas ut, det har jag naturligtvis aldrig påstått. Nu visade det sig, som det brukar göra, att gänget på Arena har adresser i Vasastan och på Södermalm i Stockholm. Jag påpekade att klassbakgrund och var man bor spelar roll för hur man beskriver och ser klass och samhälle."

Intervjuad i Journalisten

Hela intervjun finns inte på nätet, men här kommer en snutt. Som man kan se på den lilla bilden är jag höggravid.

Det kommer att bli en del skrivande för både Norran och Expressen under mammaledigheten det kommande halvåret. Kanske blir jag även en bättre bloggare igen!

Professor i ohederlighet

Tidigare i somras kritiserade jag och en rad andra skribenter Stefan Jonssons, professor i etnicitet (fråga mig inte vad det betyder) och kulturskribent, uttalanden om polisens informationsfilm om hederskultur. Länk till min kolumn.

I måndags gick han till storms mot oss kritiker och skrev en text på DN Kultur. 

"Sakine Madon menar att jag är "hedersvåldets nyttige idiot". Debatter där man idiotförklarar varandra är tröttsamma, men om vi nu ska köra den linjen kan man undra vem som egentligen är idiot. Tar man en titt på den rasistiska sajten Avpixlat ser man att en hyllning av Sakine Madon legat i topp hela sommaren."

Som om det inte vore illa nog med den pinsamt desperata guilt by association-argumentationen och felciterandet, stämmer inte påståendet om Avpixlat. 

Någon borde ha varnat professorn om internets fantastiska möjligheter. Man kan ta reda på så många saker. Men DN:s kulturchef Björn Wiman, som jag har växlat mejl med, tycks nöjd med publiceringen.

2006 när jag skrev en kolumn om Turkiets bristande yttrandefrihet råkade jag ut för en chefredaktör på Stockholm City som trots mina protester bad om ursäkt för texten med min namnunderskrift. Då var jag, oerfaren skribent i Flemingsberg som aldrig satt sin fot på någon tidningsredaktion, så glad att jag hade den här bloggen för att skriva om vad som hade hänt.

I dag är jag i ett helt annat läge. City-erfarenheten får mig att tänka på människor som får felaktigheter spridda om sig i svenska medier, och som inte har möjlighet att bemöta dem. Ni som har varit med om det, hör gärna av er.

UPPDATERING: I Expressen skriver jag om Jonssons svårighet att hålla sig till sanningen. Som Ricky Gervais sagt: If you're gonna lie, lie well. 

-----

Läs förresten Sanna Raymans sågning av Jonssons DN-text här.

UPPDATERING 2: I dag, 2/9, skriver Stefan Jonsson att jag "ljuger" om hans lilla påhitt (Avpixlats "hyllning" av mig "i topp hela sommaren") i en Ps-notis på Dagens Nyheters kultursida. Ja, jösses.

Visst har man stött på haverister och visst finns knasbollar till akademiker, men de brukar inte få upprepa sina utfall i större tidningar. Björn Wiman, chef för Dagens Nyheters kultursida, känner till att Jonssons uppgifter inte stämmer (vi har haft mejlkonversation, jag har även förklarat pedagogiskt i Expressenkolumn). Och publicerar Jonssons påståenden om mig ändå. Igen.

OM Jonssons påhitt hade stämt hade jag förstås inte haft problem med att "erkänna" att Avpixlat skrivit uppskattande inlägg, det gjorde de när jag hade recenserat Ruben Östlunds film Play. Det finns troligen ännu brunare gäng som glatt noterat att jag är emot hur lagen hets mot folkgrupp är utformad i dag. Och?

Men det får finnas någon gräns för rena lögner på kultursidor, någon som drar i nödbromsen när en debattör går bananas.

Tänkte jag. Naivt.


Ps. Tack ni som hört av er om medier och journalister. Ds. 

Värdelös bloggare

Tiden går så snabbt, jag har en bebis i magen och skriver för Norran. Om nu någon bloggläsare undrat vart jag tagit vägen.

Almedalen 2013

Är på Gotland under Almedalsveckan, blir tioårsjubileum för min del. 2003 var Euroomröstningen i fokus, jag åkte ner med Luf:s Stockholmsdistrikt och det var lätt att få en överblick över Almedalsaktiviteterna. Tio år senare är jag rund om magen och minns många somrar med tv-intervjuer, seminarier som jag har deltagit i och modererat. Något år seglade jag till Visby från Stockholm med bokförlaget Hydra, på senare år har jag jobbat för Expressen och Newsmill.

Kan bara skaka på huvudet och le åt märkliga möten man bevittnat genom åren, en gång omringades jag av ett smått hotfullt gäng efter ett seminarium om narkotikapolitik, en annan gång var hemmafruar från Nationaldemokraterna inte så glada när jag bad om broschyrer.. addera oändligt många fester, nattbad och tacksamheten till nykterhetsrörelsen som alltid deltat ut vatten på morgonen. Man har aldrig haft tråkigt.

I år skriver jag framför allt för "min" tidning Norran och deltar på följande:

Måndag 08.30-09.30, Vem tar vem? - om regeringen efter 2014. Arrangörer: Novus och Reformklubben. Diskuterar i en panel med bland andra M-Schlingmann och MP-Wetterstrand.
Måndag 16.00-18.00 (uppdaterar info med exakt tid när jag vet), Studio Ett, P1, om Almedalen.
Måndag 18.00-21.00 Frizonsmingel, Mona Sahlin, jag och Expos Alex Bengtsson analyserar Jimmie Åkessons tal.
Torsdag 12-12.45, Är ett aktivt medborgarskap vägen in i det svenska samhället? Arrangör: Svenska ESF-rådet.

Möjligen blir det till att klämma in deltagande i SVT Debatt och lite annat. Men inte mer, det var några år sedan man fixade veckan med få (verkligen få) timmars sömn varje natt.

Intervjuad av danska Weekendavisen

Min danska är inget att hänga i julgran, men jag hoppas det blev bra. (Jag är delvis uppvuxen i Gottsunda/Uppsala, mest i Sollentuna om man ska vara petig:). Läs gärna, ni som följt Husbydiskussionen:

Forfatteren Viggo Cavling satte trumf på i Politiken: »Jeg ser en rød tråd mellem disse unge mænd og de sultestrejkende fanger på Guantánamo. De har ikke noget at tabe ved at kaste med sten og sultestrejke.«

Den fortælling er dybt fejlagtig og udtryk for en misforstået godhed, som skader integrationen. Det mener Sakine Madon, journalist og liberal debattør med kurdisk-tyrkisk baggrund. Hun har boet i Flemingsberg – en af de forstæder, der blev ramt af bilafbrændinger – og er opvokset i Gottsunda, som tidligere har lagt jord til optøjer. Og så har hun i Expressen erklæret, at både urostiftere og apologeter bør »skamme sig«.

»Der er debattører, som tidligere har sammenlignet optøjer med modstand mod tredjeverdensdiktaturer, og nogle som siger, at Sverige ikke er et rigtigt demokrati. Det er uansvarligt og smagløst og respektløst over for mennesker, som faktisk er blevet tortureret i diktaturstater. Jeg kan heller ikke se, hvordan det skal hjælpe de unge, når de får at vide, at hele verden er imod dem, at politiet er ude efter dem – det er simpelthen forkert,« siger Madon til Weekendavisen.

I hendes optik har store dele af svensk opinion set forstadsoptøjerne udelukkende som et spørgsmål om sociale skel.

»Men det er for simpelt, for vi har mange fattige områder, hvor den slags ikke sker.«

Selv om der er problemer med høj arbejdsløshed – over 30 procent af de 20-25-årige i Husby hverken arbejder eller studerer – køber hun ikke det dystopiske billede af forstæderne:

»Forudsætningerne for en god tilværelse er vældig store i Sverige. Sammenlignet med de fleste andre dele af verden er forstæderne det rene Paradis.«

Kulturløse svenskere

Sakine Madon mener, at der blandt journalister og politikere er berøringsangst for at tale om forældrenes ansvar, når det drejer sig om indvandrere:

»Jeg har arbejdet som fritidshjemsleder i Botkyrka kommune, som har været ramt af optøjerne. Og alle, som har arbejdet med kriminelle unge, ved, at der ofte er problemer i hjemmet. På skolerne ser man jo, at nogle forældre ikke dukker op til forældremøderne, men man ser ofte igennem fingre med det,« siger Madon. Hun drager en parallel til sagen om den svensk-kurdiske journalist Evin Rubar, der i en dokumentar viste, at skolesystemet ofte stiltiende accepterede indvandrerforældre, som brugte vold i opdragelsen.

»Mange har svært ved at rette kritik mod forældre med anden baggrund. Men det handler jo bare om, at vi må bekymre os for disse børn, præcis som for svenske børn – alt andet er racistisk. For mig handler Husby-sagen om mine slægtninge og venner, som bor i forstaden. Jeg tænker på, om deres bil bliver brændt, på de forretningsdrivende, på pizzeriaer, som bliver smadret – det bør være centralt. Men nogle svenske journalister og debattører, som ved meget lidt om områderne, vil hellere gøre det til et politisk spørgsmål. Venstresiden taler om klasse, højrefløjen om strengere straf. En stor del af den svenske debat er venstreorienteret, og fattigdomsteorien er udbredt. Men Marx-retorikken hjælper ikke de børn, som må leve under disse vilkår.«

Statsminister Fredrik Reinfeldt har været under beskydning, fordi han indledningsvis lod integrationsminister Erik Ullenhag håndtere sagen – underforstået: Der er tale om et integrationsspørgsmål, ikke et rent socialt anliggende.

»Men der er et integrationsproblem,« siger Madon. »Det spiller ind, at forældrene i mange tilfælde mangler interesse for det svenske samfund. Da jeg arbejdede med børn og unge i forstæderne, hørte jeg dem sige, at svenskerne ikke har nogen kultur. Jeg ved, at det stammer fra forældrene. Nu hjælper det heller ikke at bo i et område, hvor de få svenskere, man ser, er narkomaner eller på anden vis ramt af problemer.«

Sakine Madon understreger, at udviklingen kan modvirkes politisk. For eksempel ved at tilbagerulle den ydelse, som den borgerlige regering indførte til kvinder, der passer deres børn frem for at sende dem i børnehave, hvilket kan gøre det endnu sværere for de små at lære svensk. Samtidig har det frie skolevalg fra 90erne betydet, at ressourcestærke familier flytter poderne ud af forstæderne til andre skoler med mere opdeling til følge. Men svenskernes selvforståelse lægger også hindringer i vejen:

»Når nogle indvandrerforældre tror, at svenskere mangler kultur, hænger det sammen med, at de aldrig møder en svensker, som er stolt af sin kultur. Fredrik Reinfeldt fik for nylig meget kritik for at sige, at arbejdsløshed ikke er et stort problem for etniske svenskere midt i livet. Statistisk set har han ret, men folk reagerede på ’etniske svenskere’ – der er meget stor følsomhed.«

Sakine Madon øjner et paradoks i den svenske folkesjæl: Lige så overbevist man er om velfærdsstatens samfundsmæssige kvaliteter, lige så forlegen er mange over nationalkulturen.

»Alle er stolte over Folkhemmets politiske historie – vores europaparlamentarikere vil jo eksportere svenske love til resten af verden. Men når det kommer til den nationale kultur, er man meget utilpas. Den gængse forklaring er, at vi ikke deltog i Anden Verdenskrig og derfor ikke behøver at vise flag og være patriotiske. Når svenskerne ser Norges nationaldag med dragter og symboler, bliver de vrede og føler sig mere udviklede. Derfor er der også tendens til at gøre Sveriges nationaldag til et spørgsmål om multikultur med mellemøstlig dans og så videre, for at vise, hvor åbne vi er,« siger Madon.

– Men er den imødekommenhed ikke sympatisk?

»Jeg elsker Sverige for dets åbenhed. Men det er kontraproduktivt, hvis man ikke kan udvise stolthed. Samfundet ville være bedst tjent med, at svenskerne var præcis som alle andre. Man behøver ikke overdrive nationaldagen, men det ville være godt at afdramatisere. Det er også lettere at integrere sig i et samfund, hvis disse spørgsmål ikke er ekstremt ømtålige – det får mange til at se svenskerne som specielle.«

– Betyder forholdet til nationalkultur noget for lysten til at tale om integrationsproblemer?

»Ja, det har nok lidt at sige, om man er tryg ved sin kultur. Så er det lettere at fastholde, at børn skal behandles på samme måde, også når de hedder Aisha eller Muhammed, uden frygt for at blive kaldt racist. Jeg tænker jo ikke på den slags. Men mange journalistkollegaer har sagt: Hvor vover du at skrive om æresdrab? De holder sig tilbage, fordi de ikke vil styrke Sverigedemokraterne. Men hvis man bryder sig om folk i forstæderne, må man mene, at tyrkiske, palæstinensiske og svenske kvinder skal have lige rettigheder. Det er helt anderledes at kritisere æreskultur på dén baggrund, end når en svensk racist vil af med indvandrere. Antiracisterne må have bedre selvtillid. Det farligste, der kan ske, er, at de fremmedfjendske får monopol på denne diskussion.«

"Islams svenska ansikten"

Det här ser jag fram emot, vi ska diskutera islam och muslimer i Sverige och i svensk politik. Jag tvekade först när jag fick frågan, men visst kan man med muslimsk bakgrund delta i en sådan diskussion utan att för den sakens skull vara troende. Klockan 14 drar sändningen i gång!

Husby och förorterna

Skrev en text i Expressen, intervjuades i någon av BBC:s sändningar och ämnet togs även upp i en ganska underhållande (har jag hört) paneldiskussion i P1:s God morgon, världen!.

Uppdatering: Är även med i denna intervju.

Sakine Madon, an editorial writer who grew up in different suburbs and has worked at a youth center in one of the affected areas, echoes this view.

"Parents and schools have an important task in showing that the adult world is engaged in children's education and daily life," says Ms. Madon. But she also believes that many projects and policies aimed at enfranchising young people in Swedish suburbs have too often treated them as different from other Swedes.

As an example, Madon mentions "Blood Rhythms," a music project run by the municipality of Botkyrka, where much of the recent rioting took place.

"It was aimed at children with foreign backgrounds," explains Madon. "The idea was that they should familiarize themselves with their so-called blood rhythms. Sweden needs to quit this kind of exoticization of 'immigrants.' Treating everyone equally is a much better way to achieve integration."

Cirkus Arena

Tvekade till en början när redaktörer frågade om jag skulle replikera på Arenavänsterns diverse bottennapp. Men ett svar blev det: Medelklassvänstern - prinsessor på ärten. Ursprungskolumnen, som de reagerade på, är denna. Klassfrågan är viktig, och den engagerar. Tack alla som har hört av sig!

Jeff Hanneman & Slayer

Skrev för några dagar sedan, när nyheten om Hannemans död kom, en snutt för Expressen kultur. Hade kunnat lägga till att det var Hanneman som skrev ”South of heaven”, ”Raining blood” och ”Angel of death” och "Dead skin Mask". Den sistnämnda är en personlig favorit, och Raining blood är oslagbar om man lyssnar på dem live. Vilket jag hoppas man kan göra på Grönan 8 augusti, om inte den tragiska bortgången påverkar Europaturnén.

Det var en jävla tur att han levde.

Klassamhället

»Berätta gärna för mig om den stora fina världen. Berätta gärna om IT-satsningar och nya flygplansmodeller. Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har läst 270 högskolepoäng om det. Jag hatar det.«

- Caspian Rehbinder på Facebook, i diskussionen om innerstadsvänstern. 

Segerfeldt gör det igen?

Förra gången ville han skriva en bok om FN:s brister och mänskliga rättigheter. I stället för att söka om offentliga medel lät han pengarna strömma in från privatpersoner. Nu vill han skriva en bok om kulturpolitik och testar crowdfunding ännu en gång. Särskilt roligt med tanke på hans marknadsliberala hållning i kulturpolitiska frågor..

Jag ser fram emot att läsa boken.

Några ord om klass

Varje gång jag nämner pengar i en politisk text brukar det leda till intressanta reaktioner. Så även nu när jag skrev veckans Expressenspalt om att varken höger eller vänster förstår klass, och den som läser texten ser att jag nämner att vänsterns gräsrötter är undantaget. De ser något som väldigt många vänsterdebattörer, som lever medelklassliv och ser tillvaron utifrån den, inte gör. Ju finare tidskrift eller tidning tyckarna skriver för, desto tydligare blir luckorna.

Redaktör på tidningen ETC, Jonna Sima, som för övrigt - *trumvirvel * - bor på Södermalm, skrev i går att hon "ogillar starkt hur Sakine använder sin bakgrund för att landa i borg analyser". Malin Ullgren, DN Kultur-krönikör skrev först att man är "lite antiintellektuell" om man läser mig, men skrev även "sorry att jag tog i" (...och inte heller jag undviker tjuvnyp). 

Simas reaktion är egentligen den mest intressanta. Hon tror att jag landar i borgerliga analyser, eller försöker intala sig det. 

Ibland önskar jag att folk kunde se vad jag får för mejl och höra vad jag får för samtal. Skiljelinjen i de här frågorna går inte knivskarpt mellan liberaler eller vänster, eller borgerliga och vänster. Det har med perspektiv att göra. (För övrigt Sima, ser fram emot att du gnäller på att Åsa Linderborg "använder sin bakgrund" i Mig äger ingen).

Som jag skriver i texten: 

När jag på denna plats har skrivit om barnfattigdom har jag fått arga reaktioner från vänsterskribenter i större tidningar för att jag föreslår riktat stöd till barn via skolan och föreningslivet, snarare än höjda bidrag via föräldrarna.

Däremot brukar samhällsengagerade, bland annat vänsterpartister, från socialt utsatta förorter höra av sig och instämma. De vet helt enkelt att många föräldrar kämpar på i motvind, men också att det finns föräldrar som vänder sig till flaskan, cigaretterna, drogerna, spelandet. Eller föräldrar som inte vet hur mycket barnen behöver i svensk skola, som kostar pengar.

Chefredaktör för Arena, Mikael Feldbaum, (som för övrigt faktiskt inte bor på Södermalm, utan i Vasastan enligt Eniro...), skriver på Twitter: "Fattade inte @Sakine s kritik av Arena igår. Den som vill ha generell välfärd är inte 'äkta arbetarklass'?"

Nej då, arbetarklassen har olika åsikter och viljor. I mitt tidigare valdistrikt på Terapivägen i Flemingsberg brukade/brukar S få egen majoritet, och V brukade/brukar bli näststörsta parti. Personligen uppskattar jag många personer som har åsikter åt vänster, de finns i min familj och i min umgängeskrets. 

Så låt mig upprepa: Texten handlar om att medelklasstyckare är ovanligt dåliga på att företräda en klass de inte begriper. Det har att göra med vad man tar upp, vad man har för förförståelse och utifrån vilken vinkel man ser saker och ting. 

Jag hade aldrig vågat drömma om att leka språkrör för exempelvis Västerbotten, jag har bott här i några månader och lär mig ständigt nya saker. Man inser hur mycket det finns som man inte kan. Och kanske aldrig kommer att kunna. Samma sak gäller om jag skulle skriva slarvigt om medel- eller överklassens tillvaro. Det är väl respekt och ödmjukhet jag är ute efter.

Ni som tog åt av er av min text talar inte för arbetarklassen. Med er klassbakgrund/erfarenhet/kunskap och bostadsadress i Stockholms innerstad är ni fångar i er bubbla. Hoppas det klarnade nu.

Uppdatering: Det klarnade visst inte, för denna innerstadssocialist på Arena. Läs och roas. 

Berättarministeriet (länk följer)

Restips för utomjordingar

Godaste maten: Varmkorv med ketchup, senap och rostad lök. Hampus, 11 år.

Så ser invånarna ut: Alla på jorden ser olika ut, för att vissa är djur och de är håriga, men vi människor har armar med mera. Ebba, 12 år

Jordens snällaste invånare: Många personer som jag känner är väldigt snälla och de flesta bemöter aliens ganska snällt. Om de blir rädda så är det för att de aldrig har sett en alien. Victor, 12 år.

www.berattarministeriet.se

Agenda ikväll

Medverkar i samtal om S och turerna kring Omar Mustafa. Hoppas ni tittar!

Uppdatering: Här länk till inslaget.

Uppdrag granskning på SVT

Medverkar i diskussionen om näthat och idén om en nätombudsman/nya lagar. Inslaget här. Jag kommer in i programmet efter 30 minuter.

Janne Josefsson och fri debatt

Han har rätt. Så mycket felaktigheter och dynga som sprids om honom, på kultursidor och tramsprogram som "Tankesmedjan" på P3. Säger väldigt mycket om journalistkårens problem.

Dagens spalt

...i Expressen fick bli en betraktelse över likheterna mellan Flemingsberg och Västerbotten. Förort och landsbygd har mer gemensamt än man tror.

Om debattklimatet

Det här var en väldigt bra text.

Men det finns också en slags "konsensuselit" som skrämmer dem som vill yttra sig. Norrans politiska redaktör Sakine Madon, tillika fristående kolumnist i Expressen, skrev i en krönika häromdagen att flera av hennes journalistkollegor påpekat att hon är modig som vågar skriva om vissa ämnen. "Det skulle vi aldrig våga". Inte på grund av näthatet men på grund av att du stämplas som fiende och antifeminist om du har en avvikande åsikt.

Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck. Och även om jag är vit och inte har personliga erfarenheter av rasism så är jag inte rasist för att jag tycker att Stina Wirséns Lilla hjärtat är en häftig liten tjej - även om vissa hävdar att den bygger på en gammal rasistisk stereotyp.

God morgon,världens panel

...från i söndags. Diskussion om vinstförbud för skolor och Jasenko Selimovic omdebatterade text i DN Kultur.

Kom igen nu feminister

Bättre kan vi/ni.

Intoleransen slår vidare inte bara emot underklassen eller mot invandrarkvinnor - det perspektiv som Lidija Praizovic så föredömligt har tagit upp i sina texter. Fråga till exempel feministen Petra Östergren, hon som för några år sedan ifrågasatte sexköpslagen, varför hon drog sig undan. Ledtråd: En kvävande samtalston och osakliga påhopp.

Veckans Nyhetspanel

...på TV4, om läraryrkets låga status, Juholt, Löfven och ogooglebar.

Bästa feministtexten på evigheter

Måsteläsning!

"Jag är född i Serbien och uppvuxen i en serbisk kristen-ortodox underklassfamilj här i Sverige. Mitt raseri har alltid gått åt många håll: mot min familj, mot Sverige, mot Serbien, mot blattekillarna, mot feministtjejerna, mot snobbarna … Vita kränkta män är knappast mitt enda problem, även om de är ett stort sådant. Jag kommer aldrigatt censurera mig för att inte göra vissa av er obekväma och fördomsfulla. Jag kommer alltid att berätta min historia, mitt perspektiv, på mitt sätt. Invandrartjejer/icke-vita tjejer är i bästa fall dissidenter i förhållande till alla grupper, för överallt utövas ett förtryck mot oss, det kommer från så många olika håll, och det är därför det är så komplext." 

/.../

"Till exempel berömmer hon självgott den svenska feminismens generositet mot oss: 'Att feministerna skulle svika de systrar som invandrat från andra länder genom att ’blunda för det uppenbara’ är att förvränga fakta. I själva verket var det kvinnorörelsen med kvinnojouren i spetsen som var de första att uppmärksamma hedersrelaterat våld.' Varför frågar inte Sveland någon av oss kritiska invandrarsystrar vad vi anser att den svenska feminismen gjort och inte gjort för oss? Det är groteskt att sopa kritiken under mattan och berömma sig själv."

Jag har aldrig träffat Lidija Praizovic men hon ger hopp om svensk feminism. Trodde aldrig jag skulle säga det, men Sveland lyckades visst dra igång en bra feministisk debatt med sin bok.  

Heja Socialdemokraterna

...om integrationspolitiken slopas. Jag tror att de menar allvar.

I övrigt skriver jag en hel del i Norran som bekant, i veckan recenserade jag exempelvis Po Tidholms bok "Norrland".

Med i Expressens "årets kvinna"

Tack! Bild från gårdagens Norran.

Trevlig kvinnodag!

Är glad att jag tidigt kom i kontakt med en feminism som gick ut på att tolereras för den man är. Dagens ledare om feministdebatt på glid. Obs! Garanterat fri från hyllningar till Maria Sveland.

Uppdatering: Läs Altstadt i Flamman: "Sveland kräver rättning i ledet". Bästa texten jag läst på länge. 

Medelklassfeminister med champagneglas

Det här var väldigt intressant, mejlkonversationen mellan Devrim Mavi och Lidija Praizović i Bang. Inte nog med det bisarra i att jag, av alla skribenter i svensk jämställdhetsdebatt, tas upp som "antifeminist" av Sveland, finns i texten intressanta aspekter. Klass är en sådan. Jag känner igen mig i berättelserna om mödrarnas bakgrund, kampen genom livet med både flykt och hårt kroppsarbete. Lidija skriver:

"Därför var det så provocerande när en så tongivande feminist som Maria Sveland under sitt tal på den feministiska scenkonstsamlingen gällande feminism sa: Jag vill inte hålla på med det där (hon pekade med handen neråt), utan jag vill vara på champagnenivå (hon visade hur hon drack champagne). Jag vet inte exakt vad Maria Sveland menar med ”champagnenivå”, men det jag hör är en feminism som blir en angelägenhet för väldigt få."

Jag vet inte vilka människor, feminister, som attraheras av champagneprat, men för mig är det en helt annan värld. Samma värld där rut-avdrag är en stor fråga för "kvinnlig frigörelse". Som om städning av naturen måste falla på kvinnans lott. I många samtal med feminister märker jag att perspektiv är överordnat exakt ideologisk hemvist. Här blir det tydligt. 

Sedan skriver Lidija vidare till Devrim: 

"Hon höll med om att invandrarkvinnorna som Sveland hade citerat som exempel på antifeminism var antifeminister, och hon såg inte alls något problematiskt eller fel i att de blev uthängda på det sättet. De tre kvinnorna var Natalia Kazmierska, Nyamko Sabuni och Sakine Madon.
Lyssna, jag har ingen bra koll på vad dessa journalister och politiker säger och skriver, är inte så insatt i dagens politiska och journalistiska debatter, men för mig är det ett STORT PROBLEM att ENDA GÅNGEN under Svelands föreläsning som kvinnor med annan färg och utländska namn ÖVERHUVUDTAGET NÄMNS, så jämställs de med Pär Ström och Pelle Billing, av den helvita föreläsaren i det nästan helvita rummet, och de kontrasteras på så sätt mot de helvita svenska feministernas präktiga och korrekta feminism. Och ingen protesterar, rummet skrattar med och hånar de "pantade" citaten som kritiserar Maria Svelands egna böcker eller vita medelklasskvinnors frigörelseprojekt."   

Lidija, om du läser detta: Jag är liberal feminist, Sabuni kallar sig inte feminist och Kazmierska är mig veterligen på vänsterkanten. Inte ens vi tre går att bunta ihop, än mindre med Ström. Som du och Devrim konstaterar handlar det här om någonting helt annat än strävan efter feministisk diskussion eller bredd. Tack till er och Bang för att ni delade med er. Och tack för att du reagerar. 

Den våta filten

Väldigt tråkigt att Nima Dervish, min vapenbrorsa från Stockholm City-tiden, lämnar svensk debatt och Sverige. Debattklimatet är inte lätt någonstans för den som går sin egen väg. I Nimas fall har han, som den Iranfödde ateist han är, kritiserat islam och islamism. Inte ens en religiös muslimsk kvinnorättsaktivist som Bahareh Andersson, som har skrivit många texter på Newsmill och nyligen gått med i Folkpartiet, kommer undan groteska anklagelser när hon tar avstånd från såväl SD, islamism som kulturrelativism. Vad är det för samtal vi har om centrala frågor kring mångkultur och Sverige när personer som Dervish kvävs bort?

Man behöver inte vara särskilt kontroversiell för att väcka ont blod. Testa att kritisera journalistkåren till exempel. Det görs inte ostraffat, ska jag be att få tala om.

Nyligen blev jag brunstämplad av Aftonbladets allt mer desperata kulturchef (jobbigt att försvara oförsvarliga antisemitiska organtexter, projektion som det heter inom psykologin), det var tydligen "för mycket" att påpeka hennes grava sakfel om lagen hets mot folkgrupp. Och Maria Sveland skriver tydligen om mig och Belinda Olsson som "antifeminister" i sin nya bok om "Hatet".

Vad är det för idioti som alla tassar kring? Låtsas är rimlig? Petra Östergren, som inte ens är liberal feminist som jag, utan vänsterfeminist, gav för länge sedan upp efter alla påhopp. Likaså forskaren Susanne Dodillet, som även hon ifrågasatte sexköpslagens effekter.

Det offentliga samtalet mår milt uttryckt inte särskilt bra.

Jag kommer sakna Nima Dervish så här snart tio år sedan vi tog en fika och garvade åt våra tramstexter i gratistidningen Stockholm City. Hoppas du kommer tillbaka!

Rasismen mot killarna

Det blir mycket skrivande nu, både på Norran och lite här och var. I dag har jag en spalt ute i Expressen, hoppas ni läser!

Godmorgon, världen!

Deltog i panelen nu på morgonen. Om "Framtidspartiet" S, polisens jakt på uppelhållstillståndslösa och drottningens hantering av sin pappas nazistkopplingar.

Grundkurs i yttrandefrihet, ämnad Linderborg och Bjurwald

Dagens ledare på Norran.

Islamofobin

Dagens kolumn om rasister som inspireras av Avpixlat och SD. Läs gärna.

Udda ingång i invandringsfrågan

Men varför inte. Det blev lite personligt. Tack Sverige, för flyktingpolitiken. Och politiskt:

"Jag har själv aldrig sett en motsättning i att erkänna konflikter som uppstår – att inte hymla om hederskultur, arbetslöshet eller bostadsområden där polis och brandkår attackeras – och att samtidigt försvara invandring och öppenhet."

Publicistklubben om näthat

Nytt jobb tar alltid energi, räkna även in en flytt till Västerbotten med allt vad det innebär. Knallrött, politiskt, och jag pratar garanterat värst stockholmska i hela Skellefteå. Men snart är jag nog varm i kläderna (trots kylan).  

Ikväll deltar jag i Publicistklubbens debatt om näthat, på Kulturhuset i Stockholm. Tror att det är svårt att få plats, men debatten direktsänds. 

Kolumn i Norran

Om sms-lån och ansvar.

"När Janne Josefsson i SVT:s 'Uppdrag granskning' om barnfattigdom ställde frågan om en förälder inte borde prioritera barnets skolutflykt, framför att lägga pengarna på cigaretter, fick han upprörd kritik. Man ska ha förståelse för att människor inte gör genomtänkta och 'duktiga' val alla gånger. Det är lätt att hamna i en ond spiral, och skammen kring pengar är destruktiv. Men Josefssons fråga är relevant; den antyder att en vuxen gör egna val."

Proletärliberalism

Den här bloggposten gjorde mig väldigt glad. Inte bara för att innehållet är till min fördel, utan mest för förmågan att se bortom ideologiska skillnader. Värmde mycket, tack Fredrik Jansson på Folkbladet!

För övrigt är uttrycket "proletärliberalism" bland det finaste jag sammanblandats med, någonsin. 

Första texten i Norran

Ny stad, nytt jobb, ny text. Väldigt roligt att äntligen vara på plats. Ledaren handlar i dag om de höga tongångarna mot Centerpartiet och idéprogramgruppen. Svartmålningar och medvetna missförstånd skapar ingen rolig politisk debatt.

Publicistklubben nästa vecka

För andra gången i livet är jag inbjuden till en paneldiskussion på Publicistklubben. För intresserade som inte kan närvara finns nog alltid videoinspelning på hemsidan i efterhand.

Frågan om näthat rymmer så många sidofrågor, varför den blir intressant. Hur bör redaktioner göra med kommentarstrådar som spårar ur? Har Datainspektionen rätt i att lagstiftningen på nätet måste skärpas? Varför denna ilska mot skribenter och journalister i etablerade medier? Har vi ett för stort gap mellan journalisterna och näthatarna? Drabbas kvinnor mer? Är det män som hatar? Etc.

Några rader om näthat

Dagens spalt om att allt vi kallar hat varken kan eller bör förbjudas. Länk.

Schyman replikerar om heder

En sak jag gillar med med- och motdebattörer är att de uppskattar argument och debatt. Och tar sig tid att bemöta. Schyman tillhör den kategorin. Här bemöter hon det jag skrev i en nylig Expressenkolumn om hedersdebatten.

Diskussionen om hederskultur är gammal. Och alla vet vid det här laget vad den går ut på. De som ogillar hedersbegreppet och vill prata om våld mot kvinnor tror inte sällan att de värnar minoriteter. Att hedersdebatten riskerar spä på "dom" och "vi", som Schyman skriver. Men det är och har aldrig varit de som gör skillnad på vi och dem, som arbetar mot hedersvåld. De gör precis tvärtom: engagerar sig för kvinnoförtryck, som även drabbar "dom".

Jag fick efter krönikan mejl från Fi-aktiva som hoppas på förändring i denna fråga under Fi-kongressen i april. Önskar dem lycka till. Det är något som inte står rätt till när feminister som lyfter hedersfrågan rasiststämplas i ett feministiskt parti.

Förslavande altruism

Jag fick i väntrummet på en barnmorskemottagning (var där i helt annat ärende än graviditet) syn på en färgglad affisch, en sådan där som säkert finns på många mottagningar. Med tips och råd till gravida kvinnor. Där står det:

"Som gravid kan du med gott samvete sätta dig själv i första rummet. När du tar hand om dig själv tar du också hand om barnet i magen." 

Som kvinna är det med andra ord inte självklart att "med gott samvete" sätta sig själv i första rummet. Bara sådär, som människa. Okej, inget nytt i världshistorien, men jag kan inte låta bli att störa mig på denna utgångspunkt som gör gällande att kvinnor får tänka på sig själva först om det gynnar tredje part. Det är samma tankemodell som gör att "duktiga" kvinnor städar upp efter "kreativa män" på arbetsplatser, städar upp efter alla hemma, offrar sig för att hjälpa äldre föräldrar och så vidare. Och det är av samma anledning jag gång på gång hör kvinnliga företagare ursäkta sin verksamhet med att de ju har en etisk riktning, en miljöprofil eller på något annat sätt förbättrar världen.

Som om det inte vore gott nog att de driver eget. På område efter område märks könsrollen. Dessa överdrivna godhetskrav på kvinnor skapar och reproducerar ojämställdhet. 

Det är inte fel att hjälpa medmänniskor, tvärtom förstås. Men varför ska all världens bördor ska läggas på kvinnors axlar? För att kvinnor, av oklar anledning, har som livsuppgift att gå in i väggen för att alla andra ska ha det så bra?

En vänsterskribent invände igår på twitter att lösningen ju är att män bör bli mer altruistiska, och att liberalfeminismen ville göra kvinnor "till män". Det senare är bara fel, men om vi tittar på det första, att män bör bli altruister. Mansrollen får för min del gärna gå i den riktningen på flera områden. 

Alltså: hellre att även män städar hemma än att rut-städerskan gör jobbet. Men det jag har reagerat på ovan är något annat än harmlös altruism där man är solidarisk mot andra. Här syftas på den överdrivna altruismen, där det egna människovärdet offras till förmån för omgivningen.

Ett slags slaveri, som har stöd i vår kultur.

Om näthat i P1:s Nya vågen

Länk till diskussion mellan mig & Bengt Westerberg, Magnus Linton.

Från sol till januari-Sverige

Har kommit hem efter en resa i Karibien & Florida. Ni hann byta jämställdhetsminister, debattera barnfattigdom, och vem vet vad mer, på ynka två veckor.

På fredag flyttar jag äntligen över några möbler till Västerbotten, och kommer alltså bo både i Skellefteå och Stockholm framöver. Mina texter, förutom lördagsspalten i Expressen, kommer att hittas på Norran.  Ni är som alltid välkomna med tips, ris och ros.

C-karusellen

Det blev en ganska livad panel får man kanske ändå lov att säga. "Gubbigt" har några, av varandra oberoende, bekanta sagt att det blev. Döm själva.

Huvudämnet var förstås diskussionen kring Centerpartiet och det omdiskuterade förslaget till idéprogram. Mina åsikter i korthet: Allt är inte bra i förslaget och jag vänder mig emot exempelvis idén om slopad skolplikt. Att stormen skulle komma var givet. Men låt idéerna och diskussionen ha sin gång!

Ingen säger att vi ska öppna gränserna inom överskådlig tid. Ingen förespråkar tvångsgifte. Eller "extrem nyliberalism" som Greider säger, alternativt "tokliberalism" för att låna Aftonbladets ledarsidas smått haveristiska prefix.

Den aktuella debatten om Centerpartiets framtid säger faktiskt mer om svensk ideologidebatt än om Centerpartiet.

Maria Wetterstrand skriver bra.

Rut-samhället + kultureliten = sant

Aftonbladet Kultur ordnar fest.

"I ett mejl som skickats till Aftonbladets medarbetare skriver kulturchefen Åsa Linderborg: 'Nu har du en chans att få vara med! Vi behöver nämligen hjälp: plocka tallrikar, blanda grogg, korka upp vin, konversera branschfolk, kasta sopor', skriver hon i mejlet. Någon lön blir det inte tal om. 'Har du lust att hjälpa till? Vi bjuder på mat, dryck och legender att berätta vidare.'"

Så generöst. Naturligtvis ser kulturchefen inget fel i "erbjudandet", utan frågar i stället reportern på Dagens Media om han är dum i huvudet. Jag vet att det är öppet mål att klanka ner på verklighetsfrånvända kulturskribenter. Men det här illustrerar väl kultur-Sveriges problem. Att klaga på rut och överklassens skeva människosyn är mest tomt prat.

I det här fallet bara tomt prat.

Och är det några samhällsgrupper som verkligen behöver städa mer är det just män, kulturskribenter och möjligen tonåringar. Vad sägs om att ta och be era festdeltagare att för omväxlings skull städa upp sin egen skit?

Uppdatering: Nej strunta i det jag skrev i all hast här ovan. Läs Magnus Betnér i stället.

Sakine-bröd!

Via Facebook upptäcker jag att Vickys fik på Södermalm i Stockholm denna vecka har SAKINE-bröd. Väldigt hedrande och roligt. Tack :)

Dagens kolumn

Länk! Om arbetsmoral vs. carpe diem.

Unga kvinnor, viljelösa mähän?

Åtminstone om man ska tro en del av rapporteringen. I DN läser jag "Kerstin Redig, vd på Alna, som arbetar mot skadligt bruk i arbetslivet, säger att unga tjejer ofta känner sig tvingade att dricka alkohol vid arbetsrelaterade fester, till exempel after works och julfester."

Själv undrar jag vad det är som får Redig att anta att "unga kvinnor" inte vill dricka alkohol, till skillnad från män. Vilka unga kvinnor som går på aw säger att de känner sig "tvingade" att supa? Jag undrar verkligen, för jag har inte träffat en enda. 

Missförstå mig rätt: alkoholkulturen är verkligen pest ibland, jag får snabbt frågan om jag är gravid så fort jag tackar nej till dricka. Men detta antagande att unga kvinnor är präktiga änglar är bara fördomsfullt och stärker föreställningar vi borde ha lämnat för länge sedan. 

Gott nytt 2013

I februari tillträder jag som politisk redaktör på Norran, och jag fortsätter som fristående kolumnist i Expressen varannan lördag. Jag fick en lamineringsmaskin i julklapp för att laminera mina gamla kolumner i Stockholm City. Det har minst sagt hänt en del under de snart nio åren jag skrivit regelbundet i tryckt press. Jag använder inte ord som "subba" (inte i texter åtminstone), och både regeringar och frågor har skiftat. Samtidigt finns mycket kvar; tankarna om yttrandefrihet och kränkthet, liberal feminism eller varför inte kritiken mot organiserade unga vuxna som kräver ökade resurser trots att de befinner sig fjärran samhällets hjälpbehövande.

Tack alla som läst mig hittills! Jag vill även tacka för alla jag varit i kontakt med som debattredaktör på Expressen och senare som redaktör och redaktionschef på Newsmill. Den som vill komma i kontakt med Newsmills redaktion kan mejla redaktionen@newsmill.se. Jag nås inte längre på mitt gamla jobbnummer, men läser mejl för den som vill komma i kontakt: saki.madon@gmail.com.

Tveka aldrig att kasta ris eller ros, ge mig förslag och synpunkter framöver. Hoppas ni får ett fint 2013!