2012-03-31
2012-03-29
Återkommande tema
Lyssnade av en händelse på två låtar efter varandra.
Låt 1:
And his hunger burns
So he starts to roam the streets at night
And he learns how to steal
And he learns how to fight
In the ghetto
Låt 2:
Ey, yo försöker fixa para för dagen hans mage kurrar så
Börja undra då men fotsatte å rulla på
Blå gubbar muddrar unga men dom tunga undangår
Finner buggar i systemet, problemet jag börjar få
Lärde mig att hustla från tidig morgon – hustla
Låt 1:
And his hunger burns
So he starts to roam the streets at night
And he learns how to steal
And he learns how to fight
In the ghetto
Låt 2:
Ey, yo försöker fixa para för dagen hans mage kurrar så
Börja undra då men fotsatte å rulla på
Blå gubbar muddrar unga men dom tunga undangår
Finner buggar i systemet, problemet jag börjar få
Lärde mig att hustla från tidig morgon – hustla
2012-03-26
Lästips!
Norrmannen Nils August Andersen skriver om hur konservativa kan dra lärdomar av Breivik-soppan. En lång text. Detta finner jag mycket intressant:
"[Johan] Lundberg använder nämligen begreppet på samma sätt som framför allt den brittiska vänsterskribenten Kenan Malik brukar det: Som en ideologi där staten tar hänsyn till olika etniska grupper just som grupper, och behandlar dessa grupper olika. I Norge har bland annat redaktören på vänstertidningen Klassekampen, Bjørgulv Braanen, använt ordet med exakt samma betydelse, och i likhet med Lundberg, varit kritisk till det.
Multikulturalismen i denna betydelse, menar Malik, var ett tydligt inslag i brittisk integrationspolitik från 1980-talet och framåt. Det ledde enligt Maliks syn till att myndigheterna i alltför stor utsträckning tillskrev minoriteter kollektiva intressen, som till exempel pakistanier och muslim, snare än som brittisk medborgare med självklar religionsfrihet. Man kan tycka vad man vill om Maliks värderingar; men att motstånd mot multikulturalismen i denna betydelse är något annat än motstånd mot ett mångkulturellt samhälle är ganska uppenbart. Malik säger: Sluta att tänka på brittiska muslimer först och främst som muslimer – de är först och främst britter, som råkar vara muslimer. Det låter inte som Breivik."
Jag hamnar ofta i diskussioner där debattörer förnekar förekomsten av identitetspolitik i Sverige. Då har man synfel eller bristande kunskap. I kommunpolitiken, i partiernas dokument och hur vår Diskrimineringsombudsman verkar är goda exempel på en idé - att vi måste behandlas olika beroende på etnisk härkomst eller religiös tillhörighet - som borde kritiseras mer. Jag skrev rapporten "Sluta särbehandla! Om identitetspolitikens återvändsgränd" (Bertil Ohlininstitutet) för två år sedan. Länk till den. Citatet ovan visar också att likabehandlingstanken finns såväl hos vänstern som hos högern. Så djupt rotad som föreställningen om att invandrare behöver särbehandlas - negativt eller positivt - är, behövs alla kritiker.
"[Johan] Lundberg använder nämligen begreppet på samma sätt som framför allt den brittiska vänsterskribenten Kenan Malik brukar det: Som en ideologi där staten tar hänsyn till olika etniska grupper just som grupper, och behandlar dessa grupper olika. I Norge har bland annat redaktören på vänstertidningen Klassekampen, Bjørgulv Braanen, använt ordet med exakt samma betydelse, och i likhet med Lundberg, varit kritisk till det.
Multikulturalismen i denna betydelse, menar Malik, var ett tydligt inslag i brittisk integrationspolitik från 1980-talet och framåt. Det ledde enligt Maliks syn till att myndigheterna i alltför stor utsträckning tillskrev minoriteter kollektiva intressen, som till exempel pakistanier och muslim, snare än som brittisk medborgare med självklar religionsfrihet. Man kan tycka vad man vill om Maliks värderingar; men att motstånd mot multikulturalismen i denna betydelse är något annat än motstånd mot ett mångkulturellt samhälle är ganska uppenbart. Malik säger: Sluta att tänka på brittiska muslimer först och främst som muslimer – de är först och främst britter, som råkar vara muslimer. Det låter inte som Breivik."
Jag hamnar ofta i diskussioner där debattörer förnekar förekomsten av identitetspolitik i Sverige. Då har man synfel eller bristande kunskap. I kommunpolitiken, i partiernas dokument och hur vår Diskrimineringsombudsman verkar är goda exempel på en idé - att vi måste behandlas olika beroende på etnisk härkomst eller religiös tillhörighet - som borde kritiseras mer. Jag skrev rapporten "Sluta särbehandla! Om identitetspolitikens återvändsgränd" (Bertil Ohlininstitutet) för två år sedan. Länk till den. Citatet ovan visar också att likabehandlingstanken finns såväl hos vänstern som hos högern. Så djupt rotad som föreställningen om att invandrare behöver särbehandlas - negativt eller positivt - är, behövs alla kritiker.
2012-03-20
Ser fram emot Betnérs tv-program
Som debattknarkare är det alltid roligt med nya diskussionsprogram. I synnerhet om det ser ut att bli högt i tak, och med en programledare som inte låtsas vara objektiv. Här har jag ställt några frågor till Magnus Betnér, om samhällsdebatten och yttrandefrihetens gränser. Gillar hans åsikter (surprise!) om detta.
2012-03-17
2012-03-15
Om surrogatfrågan
...skrev jag ju om igår. Sammanfattande citat:
"I mina liberalfeministiska ögon har V och KD alltså fel i sak, men de är åtminstone konsekventa. Övriga partier som nu vill utreda möjligheten till surrogatmödraskap vill som bekant behålla sexköpslagen. Inkonsekvensen är slående."
"I mina liberalfeministiska ögon har V och KD alltså fel i sak, men de är åtminstone konsekventa. Övriga partier som nu vill utreda möjligheten till surrogatmödraskap vill som bekant behålla sexköpslagen. Inkonsekvensen är slående."
2012-03-13
Varför jag behövde duscha efter texten i DN Kultur
Jag twittrade kritik igår mot en text skriven i DN Kultur, av Catia Hultqvist. Det väckte en del frågor, så här kommer ett något utvecklat, om än sammanfattat, resonemang:
SD-filmen om hederskultur är innehållsmässigt inget att rycka på axlarna åt, även om avsändaren - kan man misstänka - knappast gjort filmen för att de bryr sig så oerhört mycket om offren för hedersförtryck. Det stör mig att debattörer lyfter fram filmen, som om det är något jätteintressant som hänt. Det stör mig att ett litet främlingsfientligt parti tillåts styra frågor om integration och hederskultur. Strunta i SD för ett ögonblick.
Vi är många som minns debatten för tio år sedan när Fadime mördades. Vi kallades rabiata, vi kallades för husnegrer. Fråga exempelvis liberalen Dilsa Demirbag-Sten eller socialdemokraten Tara Twana. Relativiserandet var utbrett, toppolitiker och regeringens utredare deltog aktivt i debatten för att misstänkliggöra feminister som berättade om det alla i dag känner till. Det har gått åt en hel del kraft åt att ändra en unken diskurs.
Därför är det fel att skriva som Hultqust gör:
"Skämt åsido – om man nu ska ta denna frågeställning på allvar är det ju faktiskt så att de som diskuterar ovanstående nästan uteslutande är samma personer som debatterar hedersproblematik."
Nej, kära. Svenska feminister som intresserat sig för genusdagis och begrepp som "hen" (ett ord jag gillar, för övrigt), har varit föga intresserade av hedersproblemet. Fråga feministen Maria Hagberg hur hon hånades och rasiststämplades när hon i Feministiskt initiativs styrelse försökte lyfta hedersfrågan. Exemplen är plågsamt många. Det är bra att hedersförnekare ändrar uppfattning. Men skriv inte om historien.
Hultquist fortsätter:
"Fadime kan om vi vill fortfarande delta i debatten, eftersom hennes tal i riksdagen finns bevarat på nätet:
”Det är inte min avsikt att peka ut någon syndabock utan jag vill hjälpa er att förstå hur och varför konflikter som dessa kan uppstå, både ur min egen synvinkel och ur min familjs. Men jag vill börja med att poängtera att kvinnoförtryck inte endast drabbar flickor från Mellanöstern utan att detta förekommer även bland många andra familjer, från andra delar av världen.”"
Det är självklarheter. Varför lyfta just detta citat? Alltså: Antingen tar man hedersproblematiken på allvar och kör en ärlig linje. Eller så försönar man ett svek.
Hultquist vill duscha när hon ser SD-kvinnornas film. Det är inte det enda man kan behöva en dusch efter. Sara Mohammad och alla andra kvinnorättskämpar har inte krigat i motvind i tio år för att vi skulle hamna i dessa låtsasdebatter med avstamp i landets största dagstidning.
SD-filmen om hederskultur är innehållsmässigt inget att rycka på axlarna åt, även om avsändaren - kan man misstänka - knappast gjort filmen för att de bryr sig så oerhört mycket om offren för hedersförtryck. Det stör mig att debattörer lyfter fram filmen, som om det är något jätteintressant som hänt. Det stör mig att ett litet främlingsfientligt parti tillåts styra frågor om integration och hederskultur. Strunta i SD för ett ögonblick.
Vi är många som minns debatten för tio år sedan när Fadime mördades. Vi kallades rabiata, vi kallades för husnegrer. Fråga exempelvis liberalen Dilsa Demirbag-Sten eller socialdemokraten Tara Twana. Relativiserandet var utbrett, toppolitiker och regeringens utredare deltog aktivt i debatten för att misstänkliggöra feminister som berättade om det alla i dag känner till. Det har gått åt en hel del kraft åt att ändra en unken diskurs.
Därför är det fel att skriva som Hultqust gör:
"Skämt åsido – om man nu ska ta denna frågeställning på allvar är det ju faktiskt så att de som diskuterar ovanstående nästan uteslutande är samma personer som debatterar hedersproblematik."
Nej, kära. Svenska feminister som intresserat sig för genusdagis och begrepp som "hen" (ett ord jag gillar, för övrigt), har varit föga intresserade av hedersproblemet. Fråga feministen Maria Hagberg hur hon hånades och rasiststämplades när hon i Feministiskt initiativs styrelse försökte lyfta hedersfrågan. Exemplen är plågsamt många. Det är bra att hedersförnekare ändrar uppfattning. Men skriv inte om historien.
Hultquist fortsätter:
"Fadime kan om vi vill fortfarande delta i debatten, eftersom hennes tal i riksdagen finns bevarat på nätet:
”Det är inte min avsikt att peka ut någon syndabock utan jag vill hjälpa er att förstå hur och varför konflikter som dessa kan uppstå, både ur min egen synvinkel och ur min familjs. Men jag vill börja med att poängtera att kvinnoförtryck inte endast drabbar flickor från Mellanöstern utan att detta förekommer även bland många andra familjer, från andra delar av världen.”"
Det är självklarheter. Varför lyfta just detta citat? Alltså: Antingen tar man hedersproblematiken på allvar och kör en ärlig linje. Eller så försönar man ett svek.
Hultquist vill duscha när hon ser SD-kvinnornas film. Det är inte det enda man kan behöva en dusch efter. Sara Mohammad och alla andra kvinnorättskämpar har inte krigat i motvind i tio år för att vi skulle hamna i dessa låtsasdebatter med avstamp i landets största dagstidning.
2012-03-09
Uvell låter som en kulturrelativist
I Aftonbladet kritiserar Timbros VD Markus Uvell SD och Grön Ungdom för att sprida fördomar om "utländska män".
För det första är det ingen som fixerar sig vid "utländska män", varken i SD-filmen (en mor slår också) eller från Grön Ungdoms sida. Grön Ungdom skriver däremot, vilket är korrekt, att "Hedersförtrycket bygger på att män, och ibland även kvinnor, anser sig ha rätt att använda hot och våld för att upprätthålla släktens så kallade heder." Här skrev jag för några månader sedan om det korkade i att jämföra barnaga med hedersvåld.
Hederskulturen bärs upp av unkna värderingar, normer - det vill säga kultur - om kön och sex. Den drabbar såväl män och kvinnor, för att inte tala om homosexuella och sexuellt avvikande. Det är just kulturen som gör hedersvåldet unikt: omgivningen stödjer kontrollen och våldet.
Så vad kan samhället göra? Börja tidigt i skolan med att upplysa barnen om sina rättigheter, stäng ner isolerande friskolor som struntar i skollagen, skärp lagen mot barn- och tvångsäktenskap. Se aldrig mellan fingrarna när det är "deras" barn som utsätts. I tio års tid, efter mordet på Fadime, har hedersfrågan debatterats. Nog borde debattörer kunna bättre än att röra ihop frågan med fördomar om invandrare (där SD självklart förtjänar mycket kritik, även deras syfte med filmen), genuspedagogik och andra frågor. Unkna värderingar ska, naturligtvis, demoniseras.
För ovanlighetens skull är det inte SD eller Grön Ungdom som bjuder på kulturrelativismen denna gång.
För det första är det ingen som fixerar sig vid "utländska män", varken i SD-filmen (en mor slår också) eller från Grön Ungdoms sida. Grön Ungdom skriver däremot, vilket är korrekt, att "Hedersförtrycket bygger på att män, och ibland även kvinnor, anser sig ha rätt att använda hot och våld för att upprätthålla släktens så kallade heder." Här skrev jag för några månader sedan om det korkade i att jämföra barnaga med hedersvåld.
Hederskulturen bärs upp av unkna värderingar, normer - det vill säga kultur - om kön och sex. Den drabbar såväl män och kvinnor, för att inte tala om homosexuella och sexuellt avvikande. Det är just kulturen som gör hedersvåldet unikt: omgivningen stödjer kontrollen och våldet.
Så vad kan samhället göra? Börja tidigt i skolan med att upplysa barnen om sina rättigheter, stäng ner isolerande friskolor som struntar i skollagen, skärp lagen mot barn- och tvångsäktenskap. Se aldrig mellan fingrarna när det är "deras" barn som utsätts. I tio års tid, efter mordet på Fadime, har hedersfrågan debatterats. Nog borde debattörer kunna bättre än att röra ihop frågan med fördomar om invandrare (där SD självklart förtjänar mycket kritik, även deras syfte med filmen), genuspedagogik och andra frågor. Unkna värderingar ska, naturligtvis, demoniseras.
För ovanlighetens skull är det inte SD eller Grön Ungdom som bjuder på kulturrelativismen denna gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)