Muslimska studenter

Det här är intressant. 

Isobel, PM och FRA

Isobel noterar att Expressens tidigare politiska redaktör är (nåja, nästan) för FRA. PM svarar nu på kritiken. Jag har väl inte så mycket att säga om det, men citerar gärna Isobels rader som får mig att le:

"Att FRA-debatten inte engagerade Newsmill-redaktionen var uppenbart, de skrev ju om sina middagar på Riche och diskussioner om bijouterier..."

*Min fetning.

Förvirrad "integritetskamp"

Det är ibland bra med övervakningskameror. Väldigt bra, till och med. Grön ungdom är alltså ute och cyklar i den här frågan när deras företrädare reflexmässigt påstår att "ökade resurser" löser rånen. Bättre än övervakningskameror? Allvarligt. Skärpning.

Det hela påminner mig lite om när jag och Aaron var i Fittja i Botkyrka för flera år sedan och skulle prata om Liberala ungdomsförbundet på fritidsgården vid centrum. När ungdomarna frågade vad vi tyckte om att det inte fanns en bankomat i hela området svarade jag att "Bankerna har tagit bort dem på grund av skadegörelse. Det borde snabbt sättas upp övervakningskameror så att sabotaget upphör". Aaron, som till skillnad mot mig hade varit med i Luf innan han fyllt fjorton, nöp mig i armen och viskade att så tycker vi (Luf) INTE!

Det sket jag i. Det är förstås helt okej att i vissa fall sätta upp kameror på offentliga utrymmen för att förhindra skadegörelse. Att gapa om integritet när en kommun vill minska rån och våldtäkter med kameror i offentliga utrymmen är att missbruka begreppet. Inte så lite heller.

Heteronormen

Det här var bra skrivet.

Bara vit medelklass?

Bloggvärlden sägs vara "bara vit medelklass" på programmet Medierna på Sr (ca 20-25 minuter in i programmet). Att färre invandrare än svenskar bloggar, eller skriver texter över huvud taget, är förvisso sant. Men att alla skulle vara från medelklassen är nonsens. Bloggosfären är tvärtom väldigt heterogen jämfört med etablerade medier.

Dagis och sex timmars arbetsdag

Dilsa Demirbag-Steen skriver som vanligt tänkvärt, i dag om en fråga jag har dålig koll på. Småbarnens behov. Det politiskt kryddiga i texten är att Dilsa tycker att sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar är en bra idé. Hon skriver även att Kågeson, som argumenterat för att småbarn inte ska hamna på dagis för tidigt, blivit sedd som reaktionär trots att han har argumenterat utifrån ett vänsterperspektiv. Frågan kan förstås inte enkelt sättas i ett höger- eller vänsterfack. Det avgörande är vilken statens roll ska vara i det hela. Ska samhället betala barnföräldrar som inte arbetar? Eller krävs en attitydförändring hos arbetsgivare? Hos föräldrarna själva, som ju ändå bär ansvaret för det liv de skapat? En sak är säker: vårdnadsbidrag och ständiga anpassningar till barnfamiljer är inte rätt. SvD hade en barnserie härom veckan, där kunde man läsa om arga föräldrar som surade för att det inte fanns så många "parkvakter" som på 70-talet. Jisses. Barntäta Stockholms innerstad är en ganska bra temperaturmätare i frågan; det finns gott om folk som vill se att resten av samhället blir ett enda stort dagis. Visst behövs det säkert en attitydförändring hos arbetsgivare som tycker att anställda ska dumpa bebisar så fort de ploppat ut. Men framför allt behövs en förändring hos alla som skaffar barn, men som tror att det går att leva precis som tidigare.

Ps. Jag har träffat Dilsas dotter som är på bilden, hur söt som helst. Och prinsessig, men det var jag också i den åldern. Ds.

Snabb, snabbare, radio

Deltog för första gången i ett av mina favoritptogram, Godmorgon, världen!, i dag (sista tio minutrarna första timmen). Taxikrångel på morgonen fick mig att springa in i studion i sista sekund. Men därefter var det kul. Gröning och Rudbeck är rappa, programledaren Olle Hägg likaså. Det går väldigt väldigt fort i radio.

Panelen

Länk. I dag fick vi prata om spännande ämnen som fp-Fra, arbetsplatsolyckor, och om kära Victoria som fyllde 31 i måndags. När det gäller Vickan - som det är så synd om, tänk er att vara ung kvinna, få ätstörningar, tvingas spöka ut sig och kela med barn när man egentligen vill leka med pojkvännen - är man alltid ute på farligt vatten. Ofta säger folk att "Sakine du får säga vad du vill, åååh, du är invandrare och kvinna!" Så enkelt är det verkligen inte. Kungafamiljen, Lucia och Astid Lindgren är svenskarnas Muhammed. Skönt att vi lever i en demokrati trots allt.

Fokus pajas"analys" nr 2397

Läser via Bergh. Längre kommentar senare.

Kommunalrådet i Laholm

Varför, och vem ligger bakom detta?  

Sd hit och sd dit

Vilket ständigt fokus på detta lilla parti. Med tanke på mediegenomslaget är fyra procent inte imponerande. Paulina Neuding skrev i går i SvD att det inte är "lätt" att debattera med sd. Att kebabargument är lågt skriver väl alla under på, ibland undrar man vad det är för fel på svenska journalister. Men när Neuding langar fram Philippe Legrain, en enastående författare på säkert alla sätt och vis, hamnar vi bortom välfärds-Sverige. "Invandringen", dvs populationen med invandrarbakgrund vs. infödda svenskar, går ca 30-40 mdkr back per år. Netto. Alltså: Argumentera gärna för arbetskraftsinvandring, men beskriv verkligheten som den är. Vore jag sd:are skulle jag genast smäscha: "men SvD, statens egen utredare sedan decennier och landets nationalekonomer kommer ju fram till...och ni hänvisar till Legrain och att invandringen kan vara lönsam. Vi, till skillnad mot er, beskriver hur det är här och nu." 

Ge inte bort så enkla poänger. Varför inte läsa sd:s princip-, och handlingsprogram om man nu vill "debattera med sd"? Finns på hemsidan. Jag förstår allvarligt talat inte vad det är som ska vara otroligt svårt. De gör skillnad på folk och folk, de vill "förhindra skilsmässor" och de tar sakpolitiska idéer från såväl vänster som höger. Och ofta har de överdrivit siffran för invandringens kostnader (från 30-40 mdkr till 267 mdkr/år) och de har en unken syn på nation och etnicitet. För att inte tala om partiets historia och dess medlemmar. Men nu orkar jag inte skriva om eller ens höra "sd" eller "FRA" (i synnerhet "jag röstade ja men skulle rösta nej nu!") på ett bra tag. 

Det går framåt i Kina

"Jag struntar i vad Mao skulle säga. Det är mitt liv, inte hans", sa en ung kinesiska i en dokumentär om Kinas sexuella revolution. Kommunism och moralism, eller paternalism snarare, är ett intressant kapitel. Klart värt att återkomma till.

Eh, socialliberal?

VästerviksTidningen utvecklar kritiken mot kritiken av vårdnadsbidraget. Tack för svaret och kul att ni läser här. 

Rubriken säger dock just vad jag tycker: "Skattereduktion, bättre idé". Just det. Sänkta skatter är naturligtvis bättre än stanna-hemma-jobba-inte-bidrag (och det gäller inte enbart för "barnfamiljer". Suck. Ständigt detta fjäskande för småbarnsföräldrar). Men det mest festliga i den korta texten är att min krönika om vårdnadsbidraget sägs andas "slentrianmässig socialliberal klåfingrighet". 

Socialliberal? Nåja. Den dagen bidragsmotstånd är socialliberalism är jag väl socialliberal. Men tills vidare passar vulgärhögerlibertarian, som jag kallades i tråden till bloggposten nedan, mycket bättre.

Tillbaka från Almedalen

Jag fick ett argt mejl av en sverigedemokrat och kom på att jag intervjuades av Dagens Media efter Göran Hägglunds tal. Många mejl också efter dagens krönika om vårdnadsbidraget. (Tack, tack, tack). Uppdatering: VästerviksTidningen är måttligt imponerade utan närmare förklaring. 

Eftersom jag har tillbringat dagen på färjan, buss och i pendeltåg har jag inte riktigt samlat tankarna efter årets Almedalsvecka. Men det var fantastiskt roligt, i synnerhet på Donners i natt. 

Väl på plats i Stockholm åkte jag ut hit till jobbet för att träffa Stig Bergling. Spännande. 

 

Rasism är rasism

Då kvittar det vem som skrev det först. Jag är väl mest förvånad över att partiledningen ändå lyckats ha ganska bra kontroll över alla troll i partiet. 

Almedalen, Jinge och demokratin

I år har en snygg Almedalsblogg uppstått, och Jinge är inte imponerad av vare sig bloggen eller Almedalsveckan. Han skriver: Almedalen har nu gått från att vara en plats där Olof Palme höll tal till att bli en plats som genom sin blotta förekomst skapar politikerförakt.

Nu tror jag nog att det politiker gör i sitt dagliga arbete, det räcker med att lyssna på några riksdagsdebatter, räcker gott och väl som förklaring för den utbredda irritation som finns. Who cares om Almedalsveckan förutom de som ska åka dit, en handfull gotlänningar som hyr ut lyror svindyrt och enstaka sura vänsterfarbröder på nätet? Svt sänder inte ens partiledartalen.
Men den utveckling fenomenet har genomgått på 40 år är intressant och säger en del om det politiska och opinionsbildande landsskapet. Jag är kluven till den. Någon hatreflex mot reklam eller PR har jag förstås inte. Men det extrema behov av lobbyister och PR som politiken har, har den för att den inte förmår fatta beslut/sköta sin uppgift. Och det är tragiskt.
Politiker vet knappat vad de röstar igenom. Enskilda politiker ställs sällan inför ansvar (FRA-debatten undantagen) utan gömmer sig bakom tjänstemän, myndigheter, luddiga bestämmelser, eller konsensushysterin ("alliansen vill..." och "partiet vill..."). Jag tog tidigare fram ett exempel från mitt besök i Strasbourg i vintras.
Den deliberativa demokratimodell - politikens svar på allas ansvar, ingens ansvar - som ständigt hyllas har just dessa nackdelar. Inget enskilt ansvar hos beslutsfattare, för mycket byråkrati, konsensus och ineffektivitet. Det handlar alltså inte bara om fiffig "kommunikation med väljarna". En statsvetare från Uppsala, kritisk till modellen, föreläste när jag pluggare för flera år sedan. Jag minns att jag ställde en fråga (men i länder med deliberativ demokrati röstar ju fler? Då är det väl mer demokratiskt? Jämför Sverige och USA?) som fick mina vänsterlärare att jubla. (Jag var, för övrigt, vänster själv back then). I dag skulle jag vilja meddela honom om hur rätt jag tycker att han har i sin kritik.
Alltså: att PR-branschen och lobbyismen växer är till mångt och mycket ett symtom på att politiken inte klarar av sin uppgift. Därmed inte sagt att det saknas ett demokratiskt inslag i möjligheten att påverka politiken, organiserat, mellan val. Som så mycket annat är frågan inte svart eller vit (eller höger och vänster, som ni ser. Min kritik är en annan än Jinges).

Själv åker jag ner till Almedalen på tisdag och hem igen torsdag förmiddag. Jobbar därifrån. Fixar debattsidan och skriver någon krönika för ledarsidan, är tanken. Det är inte så att jag kommer att kunna resa i sommar, så det ska till och med bli exotiskt att åka pendel till Nynäshamn (eller buss, den sträckan krånglar nog i sommar, suck) för att stiga ombord på "pissfärjan".

Uppsats om Vilks-debatten

Hannes Ewehag från Linköpings universitet nämner mig i en uppsats om debatten kring Vilks teckningar. Det ska sägas att det är roligt att studenter tar upp ämnen som berör samtida debatt om yttrandefrihet. Texten han refererar till är en ledarkrönika jag skrev förra sommaren; Kränkt, kränktare, kränktas. Det har hänt en hel del i kränkt-debatten sedan Maciej Zaremba skrev sin artikelserie på DN Kultur i våras. Så här står det i uppsatsen som är från 2008 men som behandlar material från förra året:

"...Sakine Madon använder sig av sarkastiska bagatelliseringar, bland annat i meningen ”folk kränks ju så mycket nuförtiden att det knappt är möjligt att inte tillhöra en grupp som anses vara kränkt”. Artikeln uppmärksammar det faktum att toleranströskeln har blivit lägre, vilket har bidragit till en inflation av begreppet kränkt vilket i längden blir ett hot mot demokratin i form av självcensuren. Konsten och debatten ska vara fri skriver hon och uppmanar de som känner sig kränkta att skriva en insändare och argumentera för sin åsikt. Denna uppmaning talar om att medias primära roll i konflikten blir att finnas till hands för en öppen debatt."

Morgonpanelen

Skräp, porrmacken, barnfria zoner och the Boss. Äntligen lite debatt! Tack Bang-Sonja och Mats Strandberg. Länk till inslaget (se under "senaste klippen").

Vårdnadsbidraget

Jag är mot, om nu någon någonsin har tvekat. Kollegan Aaron argumenterar väl på sin blogg. Men jag håller inte riktigt med SSU:aren (Jytte Guteland) som intervjuades på morgonnyheterna. "Pengar tas från förskolan så dagisbarnen kommer att lida", sa hon ungefär. Själv är jag mest oroad över alla barn som måste vara hemma med mamma. 

Inte heller håller principen för bidraget; dagis erbjuds den som (i regel) arbetar. Till skillnad mot vårdnadsbidraget som kommer att, vad regeringen än säger, hålla invandrarkvinnor, unga white trash-tjejer och konservativa kvinnor (som redan är hemma "för barnens skull") fjärran arbetsmarknaden. "Valfrihet" till bidrag känns lagom liberalt. Men vem är å andra sidan förvånad?