I år har en snygg Almedalsblogg uppstått, och Jinge är inte imponerad av vare sig bloggen eller Almedalsveckan. Han skriver: Almedalen har nu gått från att vara en plats där Olof Palme höll tal till att bli en plats som genom sin blotta förekomst skapar politikerförakt.
Nu tror jag nog att det politiker gör i sitt dagliga arbete, det räcker med att lyssna på några riksdagsdebatter, räcker gott och väl som förklaring för den utbredda irritation som finns. Who cares om Almedalsveckan förutom de som ska åka dit, en handfull gotlänningar som hyr ut lyror svindyrt och enstaka sura vänsterfarbröder på nätet? Svt sänder inte ens partiledartalen.
Men den utveckling fenomenet har genomgått på 40 år är intressant och säger en del om det politiska och opinionsbildande landsskapet. Jag är kluven till den. Någon hatreflex mot reklam eller PR har jag förstås inte. Men det extrema behov av lobbyister och PR som politiken har, har den för att den inte förmår fatta beslut/sköta sin uppgift. Och det är tragiskt.
Politiker vet knappat vad de röstar igenom. Enskilda politiker ställs sällan inför ansvar (FRA-debatten undantagen) utan gömmer sig bakom tjänstemän, myndigheter, luddiga bestämmelser, eller konsensushysterin ("alliansen vill..." och "partiet vill..."). Jag tog tidigare fram ett exempel från mitt besök i Strasbourg i vintras.
Den deliberativa demokratimodell - politikens svar på allas ansvar, ingens ansvar - som ständigt hyllas har just dessa nackdelar. Inget enskilt ansvar hos beslutsfattare, för mycket byråkrati, konsensus och ineffektivitet. Det handlar alltså inte bara om fiffig "kommunikation med väljarna". En statsvetare från Uppsala, kritisk till modellen, föreläste när jag pluggare för flera år sedan. Jag minns att jag ställde en fråga (men i länder med deliberativ demokrati röstar ju fler? Då är det väl mer demokratiskt? Jämför Sverige och USA?) som fick mina vänsterlärare att jubla. (Jag var, för övrigt, vänster själv back then). I dag skulle jag vilja meddela honom om hur rätt jag tycker att han har i sin kritik.
Alltså: att PR-branschen och lobbyismen växer är till mångt och mycket ett symtom på att politiken inte klarar av sin uppgift. Därmed inte sagt att det saknas ett demokratiskt inslag i möjligheten att påverka politiken, organiserat, mellan val. Som så mycket annat är frågan inte svart eller vit (eller höger och vänster, som ni ser. Min kritik är en annan än Jinges).
Själv åker jag ner till Almedalen på tisdag och hem igen torsdag förmiddag. Jobbar därifrån. Fixar debattsidan och skriver någon krönika för ledarsidan, är tanken. Det är inte så att jag kommer att kunna resa i sommar, så det ska till och med bli exotiskt att åka pendel till Nynäshamn (eller buss, den sträckan krånglar nog i sommar, suck) för att stiga ombord på "pissfärjan".
7 kommentarer:
Ja, Almedalen är väl bara en kfib för politiker och lobbyister... Äh, jag får åka nästa år istället. Kanske jobbet betlalar då.
Frågan är om det är den deliberativa demokratin som inte fungerar, eller om det är medierna och PR-branschen som har satt denna demokratimodell ur spel.
Tyvärr ser vi hur politiken allt mer anspassas efter medielogiken. De Habermaska kaféerna existerar inte längre.
I dag är de politiska samtalen i våra medier styrda av tydligt kommersiella, sensationalistiska och snuttifierande krafter.
Dessa krafter påverkar hur partierna kommunicerar med sina väljare. Det finns en rädsla för att våga vara radikal. Medierna dödar politiker som vågar gå emot konsnesus eller byta agenda. Och nej, det är inte sverigdemokraterna jag tänker på. De som har lagt störst band på sig själva i svensk politisk debatt är sossarna.
Personligen tror jag att den deliberativa demokratin fungerar bra på lokalpolitisk nivå, även om direktdemokrati skulle vara att föredra i många fall. Den fungerar mindre bra i större frågor, som exempelvis FRA-omröstningen.
Vad skulle du vilja se i stället för deliberativ demokrati, Sakine?
Palems insatser i Almedalen minskade ju inte direkt politikerföraktet.
Måste man bry sig om vad Jinge tycker?
Ulf, ja jag skulle aldrig åka om det inte var med jobbet. Kanske ett hett valår, annars inte.
Nick, hönan eller ägget...tja. Jag är inte lika kritisk till medierna, även om det vilar ett ansvar där. Men den värsta politiska korrektheten (antar att det är det du avser) står definitivt politiken för. Jämför Sahlin med valfri ledarskribent (exklusive skribenter på Aftonblandets ledarsida).
Jag tror också att den deliberativa modellen passar bättre på lokal nivå. Frågorna är konkreta och en lokal region är enklare att överblicka. (Men även här finns gott om exempel på hur kommunala tjänstemän leker politiker, och vice versa).
Jag är lite för seg för att skissa upp en perfekt modell/balans, har inte funderat färdigt, men helt klart önskar jag mindre av den deliberativa modellen. Samt mindre makt till partierna, mer till enskilda ledamöter.
Jag är för en liten stat, då kapas mycket av byråkratin som skapas i en fluffig och för omfattande stat. Systemet blir mer transparent och politikerna mindre anonyma. Inte minst överblickar politikerna sin uppgift och slutar skriva under färdigskrivna motioner av diverse intresseorganisationer.
aa, nej varför skulle man vara tvungen till det?
Hedin, jag vet inte hur det var på den tiden men folk antingen hatar eller älskar honom. Till skillnad mot de flesta av dagens politiker.
Jinge där går jag in när jag vill ha mig ett skratt.
Roberth Ström
Saki:
Jo det var ganska mycket älska-eller-hata Palme. Vad många glömmer är att han var otroligt konfrontativ i sin framtoning och retorik. Detta var helt hans eget fel då han retade gallfeber på sina motståndare. Helt medvetet.
Detta samtidigt som han drev socialdemokratin och hela landet långt till vänster, och bossade över en välfärdsstat med en skenande offentlig sektor. Det är klart att många blev arga och kände sig maktlösa gentemot en sådan politik/retorik.
Jag tror knappt begreppet politikerförakt fanns innan Palmes tid. OK - det var kanske inte bara hans fel, men han var väldigt drivande.
Skicka en kommentar