Det franska lagförslaget om folkmordet

...jag fick frågan i går om varför jag inte skriver om den franska regeringens beslut att förbjuda förnekandet av folkmordet på assyrier/syrianer. Kanske för att jag tycker att det är så självklart vad jag tycker. Här följer därför några rader på temat.

All den dokumentation som finns, all den lidelse som lever kvar efter det som hände kristna i Turkiet (Osmanska rikets sista år, samma generaler skapar Turkiet 1923) 1914-1918 är viktig att uppmärksamma. De metoder man använde sig av, exempelvis att kasta människor i ugnar, såg vi senare en utveckling på under förintelsen. Icke-kristna tvingade kristna kvinnor att ingå i äktenskap, och dagens barnbarn och barnbarnsbarn är en del av folkmordet. Det existerar ett starkt hat mellan grupperna i dag. Jag minns för några år sedan när en syriansk kompis efter en lång tid berättade att hon inte hade vågat ta med mig hem till sin familj, för att jag är "muslim". Det underlättade tydligen att jag har många aleviter i släkten. Själv hade jag aldrig ens i de här banorna, och förstod inte riktigt varför det betydde så mycket för dem. Men jag har i dag en större förståelse.

Kurdernas roll då? Dels mördades många kurder, men framförallt efter det att de deltagit i folkmordet på kristna. De fick inget land (I Lausanne -20 lovas stater till både kurder och assyrier, i Sevres -23 slopas allt). Resten av historien är komplex och krokig. Likt i Iran eller andra grannländer återkommer militärkupper. Tillskillnad mot grannländerna bygger den turkiska statsideologin på kemalism. Modernistisk och extremnationalistisk. Det är därför muslimerna och minoriteterna i landet har hållits på mattan.

Att som Frankrike förbjuda förnekandet, eller som Turkiet förbjuda erkännandet, är två sidor av samma mynt. Att förbjuda varken fungerar i det långa loppet, eller förbättrar något. Man står och stampar på ett och samma ställe, man står still. Får nationalister från Turkiet inte säga vad de faktiskt tror på och är övertygade om (d v s att folkmordet är en myt), kan ingen heller bemöta eller övertyga dem. Återigen ett fall av yttrandefrihet där människor blandar ihop vad som är rätt och fel, med vad som får sägas eller inte sägas. Fortsätter Europa i den här riktningen slutar det illa. Som någon uttryckt det;

"I diktaturer förbjuds goda människor att säga sin mening. I demokratier förbjuds onda människor att säga sin mening".