Jag skriver en text om att arbetsplikten avtar.
Det är ett intressant fenomen, och till stor del är utvecklingen positiv. Arbetsplikt kan vara bra när människor ser till sitt eget bästa. Men altruister som fullständigt och irrationellt offrar sig för familj/kultur/arbetsplats/nationastat/välfärdsstat har jag inte mycket till övers för.
Ni vet, martyrmänniskor. Dessvärre har de flesta kvinnor drag av det.
Hur som helst ska det bli skönt att lämna in texten i morgon. Förhoppningsvis hamnar den i en bok så småningom.
1 kommentar:
"Men altruister som fullständigt och irrationellt offrar sig för familj/kultur/arbetsplats/nationastat/välfärdsstat har jag inte mycket till övers för."
Tänk om detta inte alltid är ett "fullständigt och irrationellt" beteende. Dessa kanske tänker ett steg längre än till den korta vinningen vilken man erhåller då man gör insatser för att göra sin egen tillvaro mer komfortabel. Om man jobbar på rejält så har man tex råd att köpa ett par schyssta vinflarror att njuta av till helgen. Om man däremot plikttroget tjänar "Gud" genom hela livet så kanske man får ett helt hav eller i varje fall en flod av smarrig Chardonnay när det väl är färdigt här. Man suger ngt längre på karamellen så att säga. Det gäller att våga satsa och chansa. Miljöfantaster vill ju förbättra eller åtminstone bibehålla miljön i så gott skick att de kan känna stolthet över att lämna över denna till nästkommande generation. Jag tror dock att dessa "fanatiker" innerst inne ochså tänker på sig själva i första hand men de är mer diskreta och "smarta". För många klassiska liberaler är det så uppenbart att det är guldkalven som hägrar och därmed kanske de tappar i förtroende hos övriga segment i samhället.
Men att nattvandra, plocka skräp i naturen, samla returburkar/glas och jobba ideelt med tex MR frågor osv är ju såväl förenade med altruism som egoism. Därför tycker jag att alla borde företa sig att göra ngt av dessa.
Skicka en kommentar