Nalin Pekgul är ordförande för s-kvinnor. Nog för att jag avskyr kvinnorförbund, men jag har alltid varit lite delad i min uppfattning om Nalin. Hon verkar faktiskt ärlig. Men bara till en viss del (i klarspråk: hon har politiska ambitioner).
Nu lyssnade jag på lördagsintervjun med henne där hon förklarar sin syn på integration och varför hon flyr från Tensta.
Först tar hon upp det problem man stöter på när man går mot strömmen: det finns kollektiv som försöker dämpa utstickare. Ja. Nästa steg. Felsteget: hon försvarar Jens Ohrback "det här är inte Jens Orbacks fel, han har bara suttit på posten så kort tid". Då bör Nalin ge Mona en tanke, hon som faktiskt satt på posten i flera flera år. Att Nalin själv inte har några mirakellösningar mer än att rädda sitt eget skinn kom också fram.
Nå, på några punkter höll jag trots allt med Nalin. Skrapar man bort överdrifterna, och sossiga överdrifter mot Folkpartiet är så hysteriska så att de påminner om vänsterns kapitalisthat, så finns där något. Generaliseringar som Ayan Hirsi Ali pysslar med och Björklund med späpo-prylen får utvecklingen att gå åt fel håll. Och då är jag knappast den som bryr mig om huruvida muslimer känner sig kränkta eller ej (eller någon annan "kränkt" grupp för den delen). Problemet är bara att generaliserande och verklighetsfrånvänd retorik föder avsky och i slutändan fundamentalism. Så fungerar människor. Vi kommer inte ifrån det.
Tillbaks till Nalin. Hon kunde ha kryddat kritiken mot de egna lite mer. Men det är förstås enklare sagt än gjort. Vi får önska henne lycka till, hästfarbrorn lär sitta löst. Hon lär kamma hem en hel del förlorad integrationscred till (s) om Persson kastar om korten rätt.
Ps. Jag diggar faktiskt hennes stil. Även om hon ser sur ut och har en otroligt jobbig röst. Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar