Lisa Magnusson har skrivit ett
inlägg om min kolumn om att det skuldsatta folket borde bli
bättre på att spara. Jag sägs ha en konstig och verklighetsfrämmande syn på fattigdom. Men varför har jag det? För att jag skriver att alla som har skulder inte har det på grund av omgivande faktorer? Märkligt resonemang. Lisa skriver:
"Och jag kan känna att innan man har gråtit för att man har hållit igen på allt man överhuvudtaget kunnat men ändå fan inte vet hur ekonomin skall gå ihop sig den här månaden, innan man har erfarit den känslan, innan dess så saknar man mandat att uttala sig om fattigdom och vad fattiga människor borde och inte."
Men så ädelt av Lisa att ha haft det knapert! Då kvalar hon - inte misstänkta pälsbärare som jag - tydligen in som expert. Några ord apropå "ful" fattigdom. Jag växte upp med en ensamstående förälder och syskon. Det hade troligtvis varit (ekonomiskt) lättare att växa upp om vi hade gått på socialbidrag i perioder. Fattigdom kan vara så ful att man knappt orkar sätta ord på det; den finns när du som barn ständigt tvingas låna trasiga skridskor, ihåliga lånestövlar eller vad du nu behöver - om du alls har råd att följa med på klassutflykten. Den finns när det saknas bröd i frysen att göra matsäck av. Den finns när du som liten glatt (veckans höjdpunkt) springer till vagnen i matbutiken där det säljs billigt bröd med kort eller passerat bäst-föredatum. Den finns när du ständigt måste dölja din fattigdom.
Att Lisa Magnusson - myndig, utbildad och klok - haft det tufft någon månad är i sammanhanget, förlåt okänsligheten, en skitsak. För att inte tala om att lillasyster civilingenjören måste sälja en bil. Hur vi ser på fattigdom är väldigt subjektivt, jag må vara präglad av min egen barndom (inget unikt, det finns många barn som växer upp så idag) men det som får mig att reagera är just när folk som har det hyfsat bra klagar. Och försätter sig i ekonomiska krissituationer.
Det finns ett utbrett slösande - utöver de fall där fattigdomen drabbar maktlösa. Slösandet finns i alla inkomstgrupper. Hur annars förklara den enorma mängd människor som inte kan betala sina räkningar? (Och det handlar knappast om räkningar för mat och boende i första hand). Varför är somliga så måna om att förneka slösandet? Uppenbarligen för att de direkt ser ett erkännande som en motsättning till att kunna erkänna fattigdomen. Det är synd. I själva verket är sparande och ansvarstagande en riktigt bra kombination för att förebygga just fattigdom.
Uppdatering: Isobel Hadley-Kamptz skriver
också. Visst är det så att systemen påverkar människors beteenden. Det stämmer förstås. (Och får väl avhandlas i en framtida kolumn).
Men jag förstår ändå inte de överdrivna tolkningarna av min text.