Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet och väldigt intresserad av integrationsfrågan, gav i förra veckan ut en rapport på Timbro. Ordet assimilation väcker hos mig både obehag och nyfikenhet. Obehag för att jag under hela mitt liv påmints om hur extrem tvångsassimilation går till i Turkiet. Nyfikenhet för att Johansson Heinö, som jag följt ett bra tag, säkert har något att framföra. Vad menar han?
En del av rapporten handlar om hur integrationsdebatterna ser ut i länder som Tyskland, Frankrike och USA. Det ger fenomen som nationalism och grad av assimilation nya dimensioner än de vi är vana vid från svensk debatt. (Att jag får en känga för min kritik mot Ayaan Hirsi Ali får jag bjuda på, vi är inte direkt överens om allt).
Den amerikanska modellen, som Heinö beskriver som en assimilationsmodell, har en nationalism där pluralism inryms. Det verkar inte DN:s ledarskribent Lisa Bjurwald, som ofta har poänger när hon skriver om antisemitism och islamofobi, vilja se. Hon har vid upprepade tillfällen kritiserat Johansson Heinö den senaste veckan, men hela tiden utgått från sin egen tolkning av ett ord. Symbolik blir viktigare än själva innehållet.
Det är synd att fastna i begrepp, för Johansson Heinö kan vara något intressant på spåret. Det skulle underlätta om politiker började prata om exakt vad de menar när de drar till med "vi vill ha integration". Till vilken grad vill ni ha anpassning och homogenitet? Hur olika ska medborgarna få vara? Om politiker genomför en assimilationpolitik under täckmanteln "integration" är jag inte mindre ledsen för att de inte erkänner det öppet.
För övrigt undrar jag varför många fortfarande inte ser skillnad på identitetspolitik/"multicultiralism" och mångfald. Man kan vara väldigt mycket emot en politik som behandlar oss utifrån etnicitet och religiös tillhörighet, och samtidigt uppskatta pluralism/mångfald.
Det är i dessa nya gråzoner de intressanta förslagen och idéerna finns. Inte där Bjurwald eller Jimmie Åkesson står och trycker i var sitt hörn.
Länk till rapporten.
Länk till Studio Ett där Johansson Heinö och Lisa Bjurwals debatterar.
2 kommentarer:
Folk har sannerligen svårt att skilja på faktisk mångfald och identitetspolitik.
En del svenskar vill gärna krångla till saker och ting. Det är som att en del uppfattar sina liv som meningslösa om det inte finns något svårt och krångligt ämne som man kan visa sig duktig i. Varför inte skicka tillbaka de som kommer hit och inte kan följa våra lagar? Det funkar bra i USA som är byggt på invandrare och i andra länder också. Det är ingen som blir utslängd för en fortkörning. Men så har man också både mångfald och anpassning. Konstigt om det inte skulle funka även i Sverige. (fast jag skulle vilja utvisa några vänsterhaverister till Kuba, jag fattar bara inte varför de inte åkt tidigare)
/Xeno
Skicka en kommentar