Jag fick nyligen en fråga om jag i radio ville argumentera för skyskrapor i city. Svarade att jag inte är särskilt engagerad i frågor som rör innerstad och rekommenderade någon annan.
Däremot är det svårt att inte ha åsikter om det hysteriska motståndet mot att nagga den enorma Nationalstadsparken i kanten - för egen del är jag mest intresserad av att knyta ihop förorter med staden, mer än av exakt antal kvadratmeter innerstadsbor kan strosa runt med barnvagnar och husdjur - samt av det bisarra "Skönhetsrådet" där politiken utsett folk som ska representera god smak. Det finns en stark konservatism från höger till vänster i Stockholmspolitiken.
Dagens text på Brännpunkt, av Per Ahlmark och andra med fp-koppling, är i samma anda. Gissa om många innerstadsbor håller med dem. Få saker tycks förarga innerstadsbor som förändringar i den fysiska miljön. Även om de som vill göra Stockholm till "mini-Manhattan" ibland låter lika religiösa som folket som vill göra staden till Bullerbyn (varning för exempelvis kulturfolk som får för sig att placera ett groteskt fult och för skattebetalarna kostsamt konserthus mitt i stan, som i Uppsala på Vaksala torg), är det bra att den starka Bullerby-falangen får motstånd.
Ofta begränsar sig byggdebatterna till centrala Stockholm. Yimby tar åtminstone upp Flemingsberg, knappt en kotte ojar sig här när grävskoporna dyker upp, som är på väg att ändras en del. Tur att Stockholmspolitiker som "värnar skönhet" håller sig på avstånd.
Uppdatering: Dagens citat står en kompis för, som på Facebook just skrev: "Ahlis verkar ha blivit till åren; att gå från att ta strid för internationell diktaturbekämpning till 'utsikten över vattnet från olika håll'..."
8 kommentarer:
Det stora problemet för Stockholms stadsplanering är att det blir ett ställningskrig mellan de som vill ha inget och de som vill ha allt. de som inte har något emot en skyskrapa här och ett silverglänsande monster där, så länge det finns en mening med dess placering och att det relaterar till den redan existerande staden, hamnar mitt i dragkampen.
Och blir hopklustrade med rätt unkna nimbys när man har åsikter om vettigheten med ännu en galleria i innerstan, till exempel.
Jag vill vara en mimby (iims), maybe in my backyard (if it makes sense).
Malinka, jag tror nog de flesta "yimbysar" också är emot ännu fler menlösa gallerior. Du låter dina fördomar tala lite nu.
Vad som för mig är helt fel i debatten är att två höghus kan orsaka mer debatt än det faktum att det varje år prånglas ut mängder med punktfunkishus.
Det har för tusan diskuterats mer om Tors Torn än om (förorten) Hammarby Sjöstad vilket för mig är helt overkligt.
Nja, här i Vasastan har uttalde yimbyer rätt högljutt hånat dem som inte velat ha galleria vid Odenplan. Så det är ingen fördom.
Men jag håller med om att fokus är mycket märkligt. Och skillnaden mellan reaktionerna på Tors torn och på Hammarby sjöstad är helt naturlig. Tornen hakas på en gammal stadsdel med högljudda invånare, medan sjöstaden är ett nybygge i ett gammalt fabriksområde – utan nära grannar med höga röster.
Folk i gemen är helt enkelt inte intresserade av stadsplanering. För vore Rödabergen-borna det, skulle de vrida händerna över hur själva Norrastationsområdet kommer att se ut, med vansinnigt tät bebyggelse, i stället för att väsnas över några felplacerade torn.
Kul att höra andra erfarenheter, jag tycker själv att det är för mycket nimby i Stockholm. Däremot är jag tveksam till om Alvendals (M) idéer är så brighta. Alliansen i stadshuset borde drivit frågan om ÄGARlägenheter (speciellt i förorterna), istället för att se ombildningar som det enda rätta.
Och som sagt; knyts förorterna ihop med staden, och sinsemellan, minskar isolationen.
Skönt att man bor en bit utanför, här byggs det så det knakar och så länge de inte förstör de färgglada höghusen klagar jag inte.
Obs: skriv till nick/signatur till era inlägg, många publiceras inte p g a att inläggen är helt anonyma.
"Och som sagt; knyts förorterna ihop med staden, och sinsemellan, minskar isolationen."
Där har vi ett av de stora problemen, Sakine. Det finns nämligen starka krafter i innerstan som vill behålla den klara avgränsningen mellan förort och innerstad. Samfundet S:t Erik är t ex en sammanslutning som starkt motsätter sig den tanken, och som tycker att vi ska gå åt motsatt håll och klart och tydligt definiera var gränsen mellan innerstad och förort går - staden är "färdigbyggd" och ska varken förtätas eller expandera.
Samtidigt innebär den här ökade tillgången på riktig stad att priserna på bostadsrätter i attraktiva lägen kan sjunka på längre sikt. Det skapar i sin tur ett motstånd hos en del av de de som ser boendet som en investering. Det är tillgång och efterfrågan som styr prisutvecklingen. För de som däremot bor i hyresrätt (inkl. undertecknad) är det däremot en utveckling som är positiv. Men hyresrätter är numera ganska sällsynta i attraktiva lägen, eftersom en stor del av dem redan har hunnit ombildas till bostadsrätter.
Kanske är det där du hittar en del av förklaringarna till motståndet bland vissa debattörer? Det gäller ju att se om sitt hus.
Att knyta ihop förorter med Stockholm är något som jag också vill se. Jag ser fram emot att få läsa mer från dig angående detta framöver.
Magnus pekar på en intressant grej angående bostadsrättsägare i innerstaden. Själv ser jag idén om att priserna går ner för att mer byggs och att man därför säger nej som oerhört kortsiktigt tänkande. Det finns flera problem.
För det första, med ständigt ökande priser utarmas stadslivet (det blir mycket övernattningslägenheter och omöjligt för andra företag än kedjor att överlava med lokalhyrorna) vilket i sin tur minskar attraktiviteten. Risken finns alltså att innerstaden på längre sikt kramas ihjäl, iaf på vissa platser. För det andra. Så länge man bor i stan och vill flytta vidare inom stan tjänar man inget på ökningen av priserna. Jag äger själv en bostadsrätt i stockholms innerstad. Om jag säljer den kan jag bara köpa motsvarande det jag redan har. Att jag har gjort en teoretisk vinst på någon miljon spelar alltså ingen roll så länge jag inte vill flytta en bra bit utanför stan. För det tredje. Behovet är gigantiskt. Det finns oerhört mycket förort och oerhört lite tät blandstad. Det kommer att ta mycket lång tid att normalisera dessa förhållanden, så lång tid att den potentiella värdeminskningen som kan bli på sikt inte kommer att mätas i absoluta kronor utan i en stegvis normalisering ställt mot inflationen.
Skicka en kommentar