Igår, i SVT:s morgonsändning, satt två kvinnor som skulle intervjuas om företagande. Den ena var "förebild" i något slags projekt. Antagligen det där kvinnor-ska-peppas-projektet som näringsministern dragit igång. När programledaren frågade varför kvinnor ska starta eget kom svaret: "Samhället behöver företag!"
Samhället. Låt mig gissa att svaret hade varit annorlunda om några herrar satt i soffan. Så fort kvinnor dyker upp är det tabu att nämna vinst, pengar och egenmakt (kalla det gärna egoism). I stället kamouflerar man det självklara i altruistiskt svammel. Är det inte för familjen, så är det för samhället kvinnor ska göra något.
2 kommentarer:
När kvinnliga företagare, också mer etablerade, porträtteras måste de ju framstå som litet söta och snygga: att vara gamig och krutigt obekväm är tabu. En börskvinna eller kvinnlig vårdföretagare kan inte tala om sin lön och kan inte offentligt snacka som Ryanairs Michael O'Leary, inte ens om vi gör ett avdrag för hans skojfriska sexismer. Men att det är just samhället som blir skynke handlar mest om att ordet är så inarbetat här, i USA hade de mer direkt sagt "jag vill vara en kvinnlig förebild", an all-American mother eller liknande. Som Anna Anka sa i höstas (eller var det Newsmill-Leo?) till svenska kvinnor: jag vill vara en förebild för er. Det gick mycket riktigt inbte hem här.
Helt korrekt analys. Som ung söker jag ständigt fler kvinnliga förebilder, trots att många finns presenterade. Pluttinuttigt och småskaligt upplever jag det mesta vara.
Men samtidigt kan man fråga sig; Ska kvinnor "agera som män" och hur långt tar man sig vidare i jämställdhetsdebatten om man lever med denna förhoppning? Ofta undviker jag själv att uppträda så att jag inte uppfattas som "typisk kvinnlig". Och det är väl inte heller rätt?
En svår fråga.
Skicka en kommentar