Så löd rubriken på ett seminarium för flera år sedan som jag namnsatte (och deltog i). Poängen jag försökte få fram var; folk ska få bo och leva var de vill och hur de vill så länge de inte skadar andra. Lägg ner tramsiga integrationsprojekt, öppna upp arbetsmarknaden, förbättra skolor och bekämpa brottslighet. I grova drag.
Därför var det väldigt roligt att läsa dagens DN Debatt, som är något av ett angrepp på identitetspolitiken. Det vill säga besattheten av att rikta särskilda insatser mot "de där invandrarna som blir lyckliga bara vi lär dem att gå i skogen, lära dem att rösta och sådant fint".
Under förmiddagen lyssnade jag på rapportförfattarna hos SNS. Har ännu inte hunnit läsa rapporten, men poängen de för fram är att det inte leder till ökad arbetslöshet att låta folk bo var de vill. Och att politiken ska koncentrera sig på korrekt information, antidiskriminering och en bra arbetsmarknadspolitik.
Det som plågade mig var den efterföljande diskussionen. Där satt kanske 80 personer, nästan enbart medelålders svenskar, som en efter en ifrågasatte tesen att folk får bo var de vill. Att invandrare inte pratar med svenskar sågs som ett problem för integrationsministern att lösa, Botkyrkas kommunalråd - från en kommun känd för "särskilda insatser" - sa att "politiker får inte abdikera" och Göteborgs kommunalråd beklagade sig över mediebilden. Lägg till en massa prat om hur "maktlösa" ungdomar är. Rapportförfattarna och Sabuni, som också kommenterade rapporten, uttrycker viljan att vi lämnar identitetspolitiken. Problemet är att folk som jobbar med integration - inte minst i påhittiga kommuner - tänker tvärtom.
5 kommentarer:
Word. Bra skrivet. Tänk att något så enkelt och självklart ska göras så komplicerat.
Jag håller med Sakine om att begreppet segregation är klart överanvänt. Om t.ex. assyrirer väljer att bosätta sig i Södertälje för att deras landsmän bor där, är det inte ett problem eller något som ska korrigeras. Och jag tycker det är urtrist att gå i den svenska skogen.
Men att ganska många invandrare inte får en ordentlig chans att lära sig svenska bra är faktiskt ett problem (som inte löses med Leijonborgs förslag om språktester, ett förslag som antyder att det är deras vilja som saknas). Det verkar också drabba vuxna invandrare värre än deras barn.
Om jag bodde permanent i Somalia utan att lära mig somaliska skulle jag känna mig som ett offer. Brist på språklig integration kan också befästa identitetspolitiken, vilket väl är vad bl.a. tidskriften Gringo spelade på.
Du är klok, Sakine!
Hälsningar
Annika Beijbom
I grund och botten är det ju fel slags invandrare som kommer till Sverige. En ointegrerbar islamiserad paralellkultur är det enda jag ser i Malmö i alla fall.
Resultatet kommer bara att bli ett amerikaniserat samhälle där alla väljer att bara betala för sin egen sjukförsäkring.
Varför skall man finanisera personer som vägrar att integrera sig? - Den kateogori människor som anländer till sverige hade man kunna hjälpa 100 st i deras hemländer/närområden för samma summa.
I Tyskland konstaterade man under IT boomen att det saknades kompetens i landet trots nästan 2 miljoner muslimer i landet. Man utfärdade 50 000 greencards globalt. De enda som sökte och kvalificerade sig var främst kineser och indier. Tidningen Franfurter Algemange kostaterade syrligt på ledarsidan att "Vi måste få hit fler buddister och hinduer, - hur skall vi annars kunna försörja alla muslimer"
Frågan är VEM vill försörja dessa självsegregerade islamierade ghetton i framtiden? Svaret är INGEN.
Kafir
Kul att fler haft liknande tankegångar! Detsamma, Annika :)
David, jag tror det är bättre att luckra upp arbetsmarknaden. Folk lär sig språk om de måste.
I dagens miljonprogram är behovet av svenska inte särskilt stort.
Skicka en kommentar