...finns att läsa här. Att vad som helst kallas fattigdom förlöjligar "riktig" fattigdom.
"Att barn inte kan följa med på enkla skolutflykter, hur hemlösa kan få det bättre och hur människor kan ta sig ur ekonomiska kriser glöms bort när fattigdebatten tramsas till.
Det verkar förföriskt lätt och bekvämt att leva i föreställningen att det värsta folk kan råka ut för är att de önskar sig kläder med märken, en resa till solen eller "ett leende för hemlösa" från förbipasserande julshoppare."
Uppdatering: Merit bloggar och har - vilket inte förvånar mig! - bloggat på temat tidigare. "Fattiglappen" skriver också några rader. & Axel Krohnholm.
13 kommentarer:
Sakine:
http://open.spotify.com/track/6s6yVcBOXRH3gLYxhbjNvU
Jag är lika ointresserad som Sakine av märkeskläder.
Och till skillnad från dem inom vänstern som slänger omkring sig ord som "husneger", "Onkel Tom" och "klassförrädare" - de som talar så delar oftast min materiellt privilegierade familjebakgrund men inte mina erfarenheter - tycker jag inte det är ett dugg konstigt att människor, som kommer från mindre privilegierade förhållanden (oavsett etnicitet) och sedan lyckas bra i livet, intar de individualistiska ståndpunkter som Sakine ger exempel på. Deras bedrifter påvisar ju bara att klassamhället är rörligt på individnivå, vilket är bra.
Vad dessa klassräsenärer ofta glömmer är dock att alla inte är lika starka som de själva och att möjligheterna i vårt samhälle inte räcker åt alla. Jag håller med Sakine om att man inte ska devalvera ordet fattigdom. Om inte "utanförskap" vore ett så reinfeldtskt begrepp (som nu också förknippas med det falska antagandet att det är de generösa bidragssystemen som skapar utanförskap; mest utanförstående är ju tvärtom de som aldrig kommit in i systemen) så skulle jag hellre använda det. Jag har aldrig behövt oroa mig för mat på bordet, däremot för att aldrig komma tillbaka till arbetslivet (och det var sannerligen inte höga bidrag som orsakade det, 1995 räckte mitt KAS knappt till frimärken åt mina platsansökningar
och det var en stor lättnad när Posten införde rabatterade frankokuvert för platsansökan). Nu vet jag att jag lyckades men också att det berodde på en del tur och kulturellt kapital som jag hade med mig. Har man varit med om att falla så hårt som jag gjort blir man lite ödmjuk för livet. Barnen i Somalia skulle inte ha någon glädje av att jag startade en "fattigblogg". Men de har heller ingen glädje av att villkoren för dem som idag är sjuka och arbetslösa i Sverige blir ännu sämre.
Ibrahim, åååh Dolly. Jolene är min favorit.
David, vi brukar inte vara ense om ekonomi. Må så vara. Det jag framför allt stör mig på med fattigdomsdebatten är att den tar fokus från det som verkligen är socioekonomiska bekymmer.
Social utjämning, som jag tror du syftar på avslutningsvis, är också en intressant fråga. Men inget jag skrev om denna gången.
Om klassamhället vore fullt med stora öppningar, dvs om det gav rimliga möjligheter åt alla som cill och kan att klättra uppåt så vore ordet fattigdom inte mycket att bråka om. Tyvärr fungerar det inte så. För att kunna kliva upp från C-laget krävs det ofta att människor aktivt döljer sitt icke-privilegierade basläger, döljer att de inte har rätt sorts snofsiga referenser hemifrån, att deras föräldrar inte lkunnat skicka dem på resor utomlands, köpa dator åt dem när de fyllde 15 eller köra dem till träningar i gymnastik, judo och pianospel. De som kommer från dåliga omständigheter men vill ta sig uppåt utvecklar en vana att snegla på vad andra säger, att vänta med att tala till någon annan har visat hur snacket går. Det där är de flesta klassresenärer medvetna om, även om de inte säger det högt.
Vi lever inte längre i ett nybyggarsamhälle modell USA 1880 eller Sverige 1925, där uppåtsuget tar med sig alla som "har det i fingrarna", och då kan man inte bara gå omkring och låtsas att fattigdom är att ha stora hål i byxorna, trasig ytterdörr och ingen mat på bordet i en vecka. Inte om man vill bli tagen på allvar.
Roger, det kanske är så i de sfärer du rör dig i, men jag känner inte igen mig i den beskrivningen riktigt. Träffar många med medelklass- och överklasskomplex som gör sitt yttersta för att dölja eller åtminstone prata ner sin bakgrund. Kanske är jag inte tillräckligt uppmärksam, men jag hör aldrig av mina bekanta med fattig uppväxt att de försöker dölja den. Även om de "tagit sig uppåt" som vuxna.
Fattigdom som drabbar människor som inte kan göra något åt sin situation - te x barn, psykiskt sjuka, missbrukare - förtjänar mer uppmärksamhet. Låtsas man att det är fattigdom att inte åka på semesterresor varje år förtjänar man inte tas på allvar, nej.
Sakine: det kan säkert vra olika men min erfarenhet är att människor från "underklassen" som vill uppåt ofta döljer sitt snack, sina egna vändingar, sin humor, sin smak och försöker ta efter sina nya bekantas stil. Eller ger upp därför att de känner att de trängs ut i ala fall. Människor som är födda med en miljon på banken kan däremot dölja det, klä ner sig och så, men de använder de där pengarna och kontakterna när det behövs.
Det kanske säger én del att när Sigge Eklund, en av den svenska bloggosfärens och "unga medias" verkliga prinsar, bjöd hem ett gäng andra medierookies och bloggare under Bokmässan i Göteborg 2006 så fick han många beundrande bloggpooster men den allra syrligaste diskussionen - den enda som bitvis var neggo för honom personligen - utbröt när någon skrev att det var hans pappa Klas Eklund som köpt hans vackra och rymliga insatslägenhet i centrala Götet åt honom. Stämningen blev väldigt irriterad under alla fina miner onlina, för i botten låg plötsligt frågan "har du ridit på din rika farsa?" Frågan kunde säkerligen ha ställts till både honom och en del av hans gäster, och den bröt solklart mot bilden av en smart oich snygg self-made man. Och mot budet att pengar talar vi inte om. Men det är klart att en lägenhet i bra läge, en elitutbilning, ett år på Harvard eller en cool bil är en stor bonus för att skaffa vänner, uppdrag och jobb.
Jag menar inte att en lägenhet på 80 kvadrat, en stadsjeep eller CanadaGoosejacka är något som ligger i närheten av gränsen mellan fattigdom och ett bra liv. Självklart inte. Poängen är att när det inte finns en rimlig social rörlighet, när folk tenderar att ärva sina yrken av sina föräldrar (mycket märkbart i media och politik idag) och kraven på att skapa soina egna tillfällen redan när man är 15 ökar - att vara proaktiv kräver ofta egna pengar, vet du - så drivs de som inte hänger m´ed ekonomiskt längre och längre ut i marginalen, och deras familjer följer med, eller splittras. Det går inte på fem år eller så, men över ett par årtionden är riktningen solklar och der drabbar direkt deras barn, eller den som förlorat jobbet vid 45 och behöver byta spår. Och då blir det en ganska viktig fråga vilka chanser de har att smälta in i en "normal" miljö.
resan till och från svältdöden går via fattigdom. exakt var man vill placera denna kritiska punkt får man ta som indikator på var man står "ideologiskt"; en del vill ha den så nära svältdöden som det bara går, andra föredrar att ha en väl tilltagen buffertzon.
det senare är begripligt, det bottnar i nån sorts känsla av kollektiv egoism ( i synnerhet om man har släkt och vänner och inser att världen och livet är större än ens egen futtiga existens), det förras ursprung däremot har ingen lyckats förklara, men man vet att det mer handlar om moral än om ekonomi, mer om hämnd än om nytta
Varför får dinkolumn mig omedelbart att tänka på den gamla Monty Python-sketchen. Ja, du vet förstås vilken jag menar. Hur känns det att vara en gammal gubbe?
Bra krönika Sakine!
(F ö lustigt att se hur vänstern hela tiden tvingas uppfinna nya grupper att tycka synd om och ha som ursäkt för att bli arg...detta samtidigt som skygglapparna är ideologiskt väl tillslutna för verkliga problem.)
Angående uteliggarna tror jag faktiskt de fick det exakt rätt. Det är nämligen helt orimligt för dem att önska sig något annat. Här kan man läsa exakt samma sak i en annan del av världen:
http://www.baltimoresun.com/news/maryland/bal-homeless-pg,0,3788592.photogallery
Välj bild nummer åtta.
EDIT: Bild sju...
Väl skrivet som vanligt. Tyvärr gör oppositionen politik av detta. Man använder detta som skäl till att få höja skatterna, gärna till 100 % får då kommer ju alla att ha råd med utlandsresa och märkeskläder. ;)
Skicka en kommentar