Apropå svenskhet och integration. En läsare uppmärksammade mig på det här intressanta inlägget av Merit Wager. Hon skriver:
"Jag har många gånger försökt förklara för – oftast – mycket förvånade svenskar att jag (liksom Theodor Kallifatides) inte alls vill bli 'svensk'. Vi är många som absolut inte vill definiera oss som 'svenska'. Men de svenskar jag pratat med om detta förstår det inte eftersom de, utan att ens själva begripa det, har en inbyggd känsla av att vara på något sätt förmer, och att därför alla som kommer hit jättegärna vill vara som de:, nämligen svenskar. De menar inget illa och de är i många fall alltså inte ens medvetna om sin attityd, det är troligen en djupt rotad och omedveten tro att man är något som alla vill vara."
Det är nationalism som heter duga!
9 kommentarer:
Göran Hägg sa en bra grej en gång (han har f ö sagt många bra grejer):
Nåt i den här stilen: "I Sverige finns en utbredd uppfattning om att alla andra också är svenskar. Det gäller bara att prata med dom tillräckligt länge så att de kommer till insikt med det."
Allt beror ju på vad man menar med "svensk". I någon minimalistisk variant är det väl rimligt att anta att alla som bor i Sverige frivilligt faktiskt vill vara svenskar, men om man menar att "svensk" är detsamma som att vara "som folk är mest" så har man glidit ner i samma träsk som "verklighetens folk"-Göran och "Sverige åt svenskarna"-Jimmie.
Fredriksson, märklig inställning hur som helst, jag har då nästan aldrig träffat invandrare som strävar efter att byta nationalitet.
Som Özz säger på scen: "Jag vill inte bli svensk! Jag kom ju hit för att få vara kurd". Tror det är en vanlig inställning.
Christopher, så länge svensk nationalism bygger på "att vara svennebanan" och helst se blond och blåögd ut blir det svårt.
(Själv tycker jag inte att Hägglunds elitkritik per definition är ett dugg brunt.)
Sakine:
Göran Hägg-citatet (om än inte exakt återgivet) är ryckt ur sitt sammanhang, jag antar att det är därför inte *ironin* kom fram ordentligt.
Jag har för mig att jag läste det i nåt av hans böcker om retorik.
Fredriksson, jo det framgick men jag grubblade vidare i min bubbla :)
Jag uppfattar Hägglunds snack som brunt. Hägglund uttrycker ett subtilt förakt för alla som avviker från den kultur som omfattar flest människor. Att försöka framställa majoriteten som offer för minoriteternas "särskilda rättigheter" är klassiskt. Det var denna typ av retorik som gjorde att den massiva majoriteten kristna tyskar kunde få för sig att allt det svåra i deras liv var ett resultat av den lilla gruppen judars relativa framgång.
De kristna tidningar som länge använt "verklighetens folk" i sin retorik är mycket tydliga om dess betydelse. Det är muslimer och homosexuella som hotar verklighetens folk. Exempelvis har Livets ords tidning Världen Idag i flera år hävdat på ledarplats att satsningen på att beivra hatbrott är fel eftersom antalet hatbrott är få i jämförelse med vardagsbrottsligheten som drabbar just verklighetens folk. Nynazisternas och islamisternas riktade våld mot vissa folkgrupper är alltså en mindre angelägenhet för samhället än att hitta stulna cyklar eftersom fler "vanliga människor" drabbas av cykelstöld. Att samhället överhuvudtaget bryr sig om att lägga särskilda resurser på minoritetsgrupper blir så ett förtryck av majoriteten. Skulden för detta lägger de alltid på kulturradikalerna (som omfattar alla till vänster om Lennart Sacrédeus) och den "politiska korrektheten".
Personligen tror jag att Hägglund är mest desperat och vill vinna tillbaka de kristna väljare han förlorat efter debatterna om abortturism och äktenskap. Någon i hans närhet tipsade honom om dessa populära tankegångar inom den konservativa kristenheten och han snodde retoriken med bara mindre ändringar.
>"Varför tror svenskarna att alla
> invandrare vill bli svenskar?"
Varför tror Du att dessa resonemang handlar om vad de invandrande vill???
Helt sant, det Merit Wager säger.
Efter fyra år i Turkiet är det få här som väntar sig att jag skall identifiera mig som Turk. Och defintivt skulle ingen svensk kunna tänka sig en sådan märklighet.
Även om jag numera svär på turkiska snarare än svenska (faktiskt) så känner jag mig oerhört svensk i det mesta.
Och om jag nån gång flyttar till Sverige med min hustru (högst hypotetiskt) skulle jag inte kunna tänka mig nåt mer absurt än att hon skulle försöka bli svensk. Det skulle aldrig föresväva henne.
Det där Häggcitatet ovan var ju obetalbart.
Skicka en kommentar