Det blev ca 2 ½ mil. 2-3 km gick jag sedan.
Ungefär denna sträcka. Men lite längre.
Pollen och torr luft är inte skönt. Vissa dagar måste man springa såååå segt, som i dag. Andra dagar är uppemot 2 mil inga som helst problem. Efter en del cyklande på senare tid märker jag i a f att löpning tar så mycket mer på kroppen än vad cykling gör. Nu är frågan ungefär hur ofta man borde springa och hur långt. Är det bra att variera, ibland längre och i lugnare tempo, ibland snabbare men kortare sträcka?
Har ni bra träningstips innan 9 juni är jag tacksam och glad.
13 kommentarer:
Saki!
Du är en helt fenomenal tjej, det är skönt att springa av sig stress, grinighet och bekymmer.
Ja man bör nog variera som du säger, min mamma gjorde detta men slet ändå ut knäna på ca 5-10 år. Hon sprang mest på asfalt. Jag tror det kan vara bra att även variera när det gäller terräng, skog är helt ok.
Träningstips ja, jag rekommenderar följande sidor:
www.coachonline.org
http://ciahedlund.flexpo.com/frameset.htm
Dessa är ju inte direkt löprelaterade men handlar mkt om kostråd, sömn och stretching etc.
Man kan även fråga coachen personligen om man inte hittar svar på sin fråga.
/Johan K
Hrmm...tack för tipsen.
Särskilt fenomenal vetefan om jag är, snarare lättövertalad av kompisar som tjatat på att man "måste springa maaaran kom igeeen".
Kände idag när jag ville lägga mig och dö efter lite mer än 2 mil att maraton är en mycket dålig idé. Men då får man vatten i a f.
Efter dagens plågosträcka:
Orkade inte ens knata in i affären, förmodligen köa i en lång kö, och köpa vatten. Försökte räkna ut hur mycket energi jag skulle förlora på det, så jag masade mig hem direkt i stället. Minns inte när jag längtade efter vatten så mycket.
Kostråd låter bra, men det verkar inte direkt hjälpa löpningen att jag har börjat käka havregrynsgröt VARJE morgon. Nästan varje. Och faktiskt gillar det. Men man vet aldrig.
Tror inte det är någon höjdare att springa riktigt långa sträckor så ofta, men det varierar nog en del med hur stor och tung man är, underlaget antalet nedförsbackar o.s.v.
Nu springar jag inte så jättemycket själv men min farbor sa att han bättrade sina resultat en hel del sedan han började springa med pulsklocka, vad jag förstår bättrar man konditionen mer vid en viss puls.
Om du ska springa maraton den 9e skulle iallafall jag ta det lite lungt de två sista veckorna, d.v.s. de två veckorna du har framför dig.
Risken är att du är för sliten annars ( och i värsta fall skadar dig )
Runners world har en hel del tips.
Länk till en av deras 16 veckors planer, de 2 sista veckorna är ganska lugna enl deras rekomendation oavsett löparens nivå.
http://www.runnersworld.com/article/0,7120,s6-238-244-255-6946-0,00.html
Se till att du äter ordentligt de 2 veckor du har framför dig o mycket kolhydrater mot slutet, att du blev så trött idag kan berott på att det var varmare och möjligtvis att du inte hade ätit lika mycket som annars men det vet du bäst själv.
Se också till att försöka undvika förkylningar, sprit o festnätter.
De har en hel del artiklar om hur man återhämtar sig efteråt också.
Rmgx,
Tack för tipsen! Det lät förnuftigt allting. Ska kika länkarna ovan.
Men det där med att inte festa...det går ju faktiskt inte. Helt omöjligt!
Dagen innan ska jag inte festa, dock.
Inte ikväll heller.
Känner mig halvdöd och ska upp tidigt för att dra iväg till en debatt.
En bra grej med idrottande är väl att man sover så bra.
Sakine!
Vattenproblemet är ytterst lättlöst!
Skaffa ett bälte med småflaskor, det är väl kanske 10-20 cl vatten i varje flaska och ca 5-6 flaskor totalt, vilka man jämt fördelar runt midjan, som ett bälte.
Inte tungt alls!
I värsta fall känner sig kanske som en självmordsbombare men det får man ta. Dessa finns att köpa i vraje sportaffär.
/Johan K
Jag missar maraton i år fast jag är anmäld. Krockar med mina två veckor på stranden på Cypern.. Det var ett svårt val, men jag tror jag valde rätt i slutändan.. ;)
Johan K, om det såg det minsta lilla självmordsbombigt ut så okej, men de små vattenflaskorna runt midjan ser bara så sjukt töntigt ut...
WILLE! DET BORDE VARA OLAGLIGT ATT DRA SIG UR!!
Ni gör det verkligen inte lättare att hålla motiveringen uppe :S
Saki kompis!
Det gäller väl ändå nästan liv och död, för många är idrott likställt med religion, se på tex Black Army.
Jag skojar, men vätskebalansen är oerhört viktig att hålla jämn och stabil, inte minst i de mest påfresandekraftprestationerna,till vilket långdistanslöpning hör, milt sagt.
Sakine, jag förstår dig ändå helt och hållet. Man känner sig vek och svag när man kommer dragandes med vattenreserver.
När jag förr i tiden pumpade på bla Sunlight gym så garvade biffarna i 150 kilos klassen åt mig, anledningen var helt enkelt att jag alltid hade en vatten flaska på ca 75 cl med mig. Svetten och agressionen var väl tillräcklig vätskekälla för dem.
De var ju själva lika karismatiska som fyrkantigakylskåp från sluet på 1970-talet.
Nej, kämpa på du, men maran vågar jag knappt se på dumburken,den förste som sprang hela sträckan dog ju på fläcken efter att han väl nått målet.
/Johan K
Saki!
Jo, jag berättade för TS att du kämpade så svetten sprutade åt alla håll.
Själv så körde han med hantelövningar och överväger tennis i framtiden.
Eino och Aik Aitman/Kammari, dvs mina farbröder spelade tennis och kom upp sig ordentligti slutet på 1960-talet.
Arbete och familjelivblev dock viktigare,så de lade helt enkelt av runt år 1980.
Men "idrottsgenen" har vi alla erhållit genom modersmjölken.
Kort efter att min far och "resten" släkten på hans sida erhållit uppehållstillstånd i Sverige så "gjorde"de Borås till "sin"stad dvs Ingermanländarnas, jämför med "assyriska" Södertälje.
Flyktingströmmarna var minst sagt massiva runt år 1942-49, och de flesta ingermanländare "tvångsplacerades" i främst Borås, Götet och E-tuna. Orsaken till detta var att industrialiseringen i dessa städer ansågs kunna ge de flesta ett arbete och därmed en försörjning.
Men idrotten kom som ett brev på posten.
Det ingermanländska innebandy laget i Borås med min egen far som främste anfallare blev snabbt och är än idag det mest legendariska i Sveriges innebandyhistoria.
Viktor Kammari (min far) var inte enbart fruktad för sina "kevlar" hårda sidotacklingar i bandynrinken, vilka både svenskar och andra ingrer drabbades av.
Viktor var även ruskig i löpspåret.Sakine, farsan vägrade ochså vatten under pågående match, och även innan. Hoppas han tog nga droppar efter loppen, det gjorde han nog, då han fortfarande är i livet.
/Johan K
Johan K, om det såg det minsta lilla självmordsbombigt ut så okej, men de små vattenflaskorna runt midjan ser bara så sjukt töntigt ut...
Hmm, jag har ett sånt där bälte. Kan bara säga att jag INTE springer omkring med det i London längre. Folk tittar lite oroligt. Och beväpnade poliserna är skjutglada.
WILLE! DET BORDE VARA OLAGLIGT ATT DRA SIG UR!!
Ni gör det verkligen inte lättare att hålla motiveringen uppe :S
Jag kan sympati-springa varje kväll i hettan på Cypern om det gör saken bättre. Gjorde det förra året när jag var där, värmen gjorde det nästan lika jobbigt som ett maraton..
Willie kamrat!
Det var Sakine som tyckte att det var "sjukligt töntigt med dessa flarror runt bobbyn".
Jag lånade ett sånt bälte en gång i världen när jag sprang den sk poststafetten. Det funkade utmärkt och snutarna lät mig hållas, men det var ju inte heller London, Tel Aviv utan Nykping.
Får man kalla Wille "kamrat"??
Nu har jag varit så pass lat att jag inte orkat läsa de flesta kommentarerna, men ett råd kan jag iallafall ge: VILJA VILJA VILJA.
Är det nåt jag lärde mig från tiden i lumpen så är det att har man bara vilja och har folk som pushar på en så går fan vad som helst. Jag själv trodde till exempel när jag ryckte in att lilla taniga jag aldrig skulle kunna ta den gröna baskern, men med hjälp av jävliga befäl som skrek och körde med oss hela tiden och massa övning att bita ihop plus vilja lyckades jag klara mig igenom skiten. Poängen är man kan klara så otroligt mycket mer än vad man nånsin skulle drömma om om man bara har viljan...
F ö tänker jag själv springa maran, pga en kombination av en vilja att försöka överträffa mig själv och stundens ingivelse när folk skulle berätta sina nyårslöften... Som vanligt har jag inte förberett mig så mycket som jag planerat, så det får gå som det går. Om man misslyckas är det ju bara att lära sig av misstaget och gå vidare, en erfarenhet visare...
Skicka en kommentar