...pratas det om på teve nu. 9 av 10 kan tänka sig donera, men väldigt få gör det.
Jag kan lugnt tänka mig att ge allt vad jag har. Om jag lever ska jag helst ha pengar för det, men är jag död är det bara att kapa det man vill ha.
Jo, jag fick en idé för något år sedan. Sen presenterade jag idén på ett förbundsstyrelsemöte med Luf. De (såsseliberalerna) mobbar mig fortfarande för att vara en ond högerhagga som ens kom på tanken. Det roliga är att jag fick igenom idén på Luf-kongressen. Muahaha.
Det hela går ut på följande:
Att tvinga människor att donera organ är förkastligt. Det finns människor av te x religiösa skäl eller annat inte vill, och människan äger sin kropp. Hon har rätt att använda den till prostitution, övervikt eller vad som helst. Samhället ska ge fan i den. Det är inte heller någon "mänsklig rättighet" att kräva sina medmänniskors organ, inte ens om ens liv hänger på det. Det man däremot kan göra är att man inrättar ett annat slags kösystem. Det skulle fungera så här har jag tänkt:
Alla som ställer upp som organdonatorer kommer "före i organkön". På så vis skulle de där 9 av 10 som ändå kan tänka sig att donera ta och skriva upp sig som donatorer. Resten får väl behålla sina organ bäst de vill - men de kan inte kräva att andra ska offra sina för deras skull. De får förstås stå i kön (men längre ner).
Det är rättvist, passar alla slags människor och det skulle lösa problemet med den ständiga organbristen.
31 kommentarer:
Och så en länk kanske:
www.livsviktigt.se
Det är livsviktigt och dödshäftigt att donera organ!
(Ehh, eller nåt.)
Jag är dock skeptisk till idén med att gå för i kön. Det strider mot mina principer. Jag skulle inte vilja se att någon åttioårig gubbe som just kryssat i att han kan tänka sig att donera sin njure ska ha större rätt till mitt hjärta än en tolvåring vars föräldrar missat att fylla i blanketten.
Att vi bara har 1,5 miljoner donatorer är förvisso illa, men jag tycker inte man satsat tillräckligt på information och inte heller tänkt över incitamentslösning tillräckligt. Men nej, jag gillar inte "gå före i kön"-systemet.
(Och angående alla borttagna kommentarer: ja, jag har problem :)
Ja, det där med barn är ju en aspekt (och jag gillar faktiskt idén att barn ska få leva ;)
Jag får fundera vidare...nu ska jag ut och springa så att det blir bra organ att donera!
Information? Bah! Det handlar om det gamla vanliga: man vill ha, men aldrig ge själv. Mitt kösystem skulle råda bot på det snabbt som attan.
Hur fan kan du springa såhär mitt på dan?
Information funkar visst. Jag är med i registret för att det ligger i linje med mina väderingar och jag upplever det som min plikt.
Är du som "bara vill ha, men aldrig ge själv" med?
Hmm hur är det med Bögar och organdonation? Får man som bög donera organ eller är det samma som med blod?
Alla homo-killar jag känner vill donera sina organ men jag har för mig att man inte får då?
Emil:
Ingen har frågat mig om jag är bög när jag anmält mig. Så jag tror inte att det finns någon begränsning.
Mina organ ska gå direkt till Lithells! Så fort de ändrar några fåniga hälsovårdsregler. Tills vidare får socialstyrelsen leka med dem.
Kösystemet tycker jag var en underbart kallt rationell och misantropisk idé. Mitt femtonåriga jag applåderar den. Mitt snart trettioåriga lutar nog mer åt behövande-tolvårings-argumentet. Men minderåriga kanske kan undantas, de får väl inte besluta om att donera sina organ heller?
Trettioåriga Niklas:
Tja, men om vi säger en artonåring istället då? Versus en nittioåring utan släktingar.
Nu vet jag i och för sig inte hur det ser ut idag, men jag hoppas att man exempelvis prioriterar unga.
Min poäng var att jag tycker det är bättre att utgå från "behov" än ha ett system där man går före i kön. Jag ser dock poängen med att försöka få fler att ställa upp som donatorer. Dock helst inte genom hot eller förtur i en kö.
Men de som vill ha organförtur borde ju kunna gå ihop i någon organpool och fixa det sinsemellan. :)
Versus en nittioåring utan släktingar.
Woot. Ja, just det, den med flest kompisar vinner njuren. Självklart. ;)
Skall verkligen staten bestämma över hur sjukhusen disponerar sina organ? ;)
On a serious notice: Klockrent förslag! (och visst är man organdonator)
Annika:
Ja, det är väl egentligen oväsentligt om nittioåringen har släktingar. Hellre donationer till en artonåring än till en nittioåring, i vilket fall.
Jonas:
Om det faktum att man inte valt att donera organ ska betyda att det betraktas som att man "valt att stå utanför organkön" så måste informationen om detta vara ruggigt bra. En passiv medborgare kommer nämligen hamna utanför.
Instämmer i det Jonas skrev. Gunnar, de sovande lallosen som i dagsläget förväntar sig organ från medmänniskor kan glömma att få det i dag.
Jag tror att tillräckligt många kommer att donera sina organ att det räcker och blir över, om man bara får det klart för sig att det du förväntar sig av andra ska du ställa upp med själv. Ingen har en "medmänsklig skyldighet" att lappa din kropp bara för att du tycker det.
Vi är ju ömsesidigt beroende av varandra och kan utnyttja varandra om vi så önskar. I dagsläget får alla det dåligt (en fattig organbank). Med ett nytt system lär som sagt donatorerna strömma in. Ingen förlorar.
Well, jag vill i alla fall inte att mina organ ska gå till någon "gå före i kön"-klubb och jag vill heller inte få förtur till organ för att jag varit en bättre samhällsmedborgare och fyllt i en lapp.
Men jag kan hålla med om att något behöver göras när knappt två av tio ställer upp på att donera organ, trots att nio av tio kan tänka sig att göra det.
Aaaaaggghhhh!
Då löser vi det så här:
Vi skapar en (S)eg kö för alla SuperSolidariska socialister.
Sen har vi andra den fungerande kön.
Lätt som en plätt.
Ja, ett sådant system skulle ju om inte annat tydliggöra att det är socialisterna som är hjärtlösa, inte liberalerna. :-D
Hehe...ja. Snacka om att slå till 10 flugor i en smäll.
Undrar om jag kan lobba för att en modig politiker ska våga ta tag i frågan och driva igen den. Försöka går ju.
eller också låter vi grundprincipen vara att det är vårdbehovet som avgör vårdinsatsen, ingenting annat.
tänk att du fortfarande hänger upp dig på att resten av fs tyckte annorlunda (och bra).
För en person som jag som anser att organdonation är fel så skulle det vara en förbättring om vi som inte vill donera (och låtit registrera denna önskan) inte riskerade att vakna upp efter en bilolycka med någon annans kroppsdel i oss. Men samtidigt är det fel att straffa alla som säger nej till organdonation av religiösa skäl eller för att de inte klarar av att leva med risken att utsättas för vanvård för att läkarna har en viktigare patient de vill rädda livet på. Den risken är uppenbar eftersom även läkare kan drivas av status snarare än välvilja. Är det exempelvis någon som tror att en arbetslös 40-åring skulle fått göra anspråk på 200 liter blod som Anna Lindh fick göra?
När det gäller organdonation är, som jag ser det, det största problemet att man inte kan registrera sin ovilja att ta emot blod och organ vid en eventuell olycka. Den problematiken diskuteras aldrig i Sverige.
Aqurette, intressant perspektiv...
Kalle, äsch jag tycker ju att det är kul att ni är sossiga. No worries.
Jonas, spännade följning väntar med andra ord. Cool.
Jag tycker att man borde få ge organen till släktingarna om man vill, men då får man inte förvänta sig organ (eller, att stå längst fram i kön) från övriga medborgare.
Jonas, då var det som man misstänkte alltså. Ja, vi sätter tilltron till sjukhusserier tycker jag :o)
Ja, lite mer äganderätt skulle inte skada. Dagens system är bra rubbat...
Med tanke på att man förbjuder kloning av människor, dvs gör det omöjligt att klona enstaka organ av sig själv, så måste vi verka för en rättvis fördelning av de begränsade resurserna.
Och som det så ofta har varit så kommer Israel att rädda västvärlden igen. Enligt judisk tradition så är det bara den som är född av en kvinna som är en människa. Stamceller och odlade organ? - No sweat!
Donationsdebatten blir nästan alltid uteslutande teoretisk, man tappar lätt fotfästet och glömmer bort syftet med diskussionen. Därför borde man upprepa frågan vad vi vinner på de olika idéerna...
Vi har organdonation för att rädda liv och vi har en princip inom sjukvården om att liv till vilket pris som helst ska upprätthållas, även på bekostnad av vår konstruerade äganderätt som död. Samhället tjänar inte mycket på att låta dödas äganderätt vara en allmän grundprincip, dock kan vi vara öppna för enskilda fall. Normen borde därför vara att alla donerar och vill man av olika skäl ha äganderätt som död så borde man också få det men utan att tvingas till sitt eget öde om man i framtiden skulle behöva organ. Samhället blir nog lite bättre och humanare om alla, även de som vill ha äganderätt som död, omfattas av den allmänna upprätthållande-av-liv-principen än av att vissa sållas bort. Den som vill behålla organen när den dör får säga till. Har man inte hunnit säga till men någon levande har rimligt fog för att anta att organgrävande strider mot den dödes vilja, så borde den kanske också få behålla organen. Svårare behöver det inte vara, så varför krångla till det med omoralisk vårdpraxis? Vad vinner vi på det?
Jonas:
Jag tror hon menar att det det blir humanare om de som väljer att inte donera inte sållas bort. Inte att man som död ska kunna välja att sålla bort vissa grupper.
(Många inte:n.)
Om man ska ha en specifik äganderätt, ja. Men inte om man "bara" får välja om man vill donera.
Hittade denna lilla följdtråd också:
http://promemorian.blogspot.com/2006/07/lever-ngon.html
Leve högerhaggorna! Tills vi sprättar upp dem.
Men om problemet inte är folks givmildhet, utan att de inte orkar masa sig till apoteket för att registrera sig, skulle man inte kunna ha TVÅ val på donationskortet?
1) Jag kan dela med mig av mina organ
2) Jag vill ha andras organ
Då kan ingen klaga. Default är att man sagt nej till båda, om man inte anmält sig.
Det borde sätta fart på dem.
Jag donerar gärna mina organ till såväl organdonatorer som icke organdonatorer. Vidare kan jag tänka mig tusen situationer då andra aspekter ska avgöra vem som får förtur snarare än om de själva är donatorer.
Skicka en kommentar