Fick bli temat för dagens Expresenkolumn.
Ps. Här kommer länk till gårdagens Nyhetspanel på TV4. Prat om folkhälsoregistrering och Göteborgstjafsen. Ds.
2012-12-22
2012-12-12
Rasism och rasistiska antirasister?
Adam Cwejman, tidigare ordförande för Liberala ungdomsförbundet och numera på tankesmedjan Timbro, kom för någon vecka sedan ut med boken "Välviljans rasism" (Timbro). Först: Det är mycket välkommet att ämnet får uppmärksamhet. Och det är bra att kritiken vässas, mot det Adam kallar ”välviljans rasism”, och det jag tidigare har kallat ”idenititetspolitik”, där det offentliga klämmer in oss i etniska och religiösa termer och kollektiv.
Jag försvarar pluralism och mångkultur, men tycker att politiker ska strunta fullständigt i min hud- och hårfärg, min etniska bakgrund eller min religiösa bakgrund. Samma kritik finns vänsterut, oväntat tydligt i Vänsterpartiets principprogram (om inget ändrats sedan våren 2010, då jag skrev rapporten ”Sluta särbehandla!”, Ohlininstitutet). Utomlands har Kenan Malik formulerat den bästa kritiken mot den kollektivistiska tankemodellen. Enkelt uttryckt behöver jag ett arbete om jag är arbetslös, inte ett integrationsprojekt. Och i samma stund som Reinfeldt eller Ullenhag tror att de når mig genom att ha möte med ”muslimska representanter i Sverige” är de ute och cyklar.
Cwejman är teoretiskt lagd och analyserar bland annat det kollektivistiska sättet att se på personer med utländsk bakgrund. Och det stämmer att debattörer, som Elin Grelsson, Devrim Mavi, och Ehsan Fadakar på Nyheter24, uttrycker sig i termer av etnicitet (Grelsson har även försökt sig på hudfärgsanalys, men måttlig framgång) eller "utländska namn" (Fadakar). Jag kan förstå förenklandet som Mavi och Fadakar ägnat sig åt men det riskerar att landa fel. Erfarenheter kan höra ihop med hudfärg, men det behöver inte göra det.
Jag ska inte skriva i Expressen eller senare för tidningen Norran för att jag råkar vara invandrare, utan för att det finns folk som läser mig och tycker att jag är en hyfsad ledarskribent. Och möjligen för att jag kan bidra med kunskap och erfarenheter - exempelvis efter att ha bott i Gottsunda, Flemingsberg - som många journalister saknar. Ser ni skillnaden? Att jag tvingades fly med familj och ser ut som jag gör har naturligtvis betydelse, men de personliga erfarenheterna har alltid större betydelse än hår- och hudnyans.
Det finns de som skämtsamt skojar om ”vita kränkta män”, men det finns också de som på allvar tycker att vita män inte ska uttala sig i debatter om exempelvis kvotering. Jag håller inte med om det. Även mot Expo-medarbetare kommer bisarra anklagelser om "fel" hudfärg, och det av människor som påstår sig vara antirasister. Det är väldigt enkelt att se sunkig rasism när SD-politiker säger blatte och babbe lover. Vi är däremot inte lika bra på att se rasismen i uttryck som ”husneger”, ”Onkel Tom”, ”svennehora” etcetera. Eller rasismen som drabbar en minoritetsgrupp, utförd av en annan minoritetsgrupp.
Sammanfattningsvis: Svenska antirasister som envist delar upp oss i svarta och vita, invandrare och svenskar, skjuter sig i foten om de fastnar där. Att vara antirasist är inte synonymt med att förespråka särbehandling utifrån yttre egenskaper vi råkar ha fötts med. Tvärtom, som jag ser det. Och lika lite som konstnären Makode Linde kan tala för alla svarta barn, kan författaren Johannes Anyuru göra det. Cwejmans boktitel "Välviljans rasism" bäddar för konflikt, men kollektivismen och fixeringen vid hudfärg är ingen höger- vänsterfråga. Det är bara rena dumheterna.
Jag försvarar pluralism och mångkultur, men tycker att politiker ska strunta fullständigt i min hud- och hårfärg, min etniska bakgrund eller min religiösa bakgrund. Samma kritik finns vänsterut, oväntat tydligt i Vänsterpartiets principprogram (om inget ändrats sedan våren 2010, då jag skrev rapporten ”Sluta särbehandla!”, Ohlininstitutet). Utomlands har Kenan Malik formulerat den bästa kritiken mot den kollektivistiska tankemodellen. Enkelt uttryckt behöver jag ett arbete om jag är arbetslös, inte ett integrationsprojekt. Och i samma stund som Reinfeldt eller Ullenhag tror att de når mig genom att ha möte med ”muslimska representanter i Sverige” är de ute och cyklar.
Cwejman är teoretiskt lagd och analyserar bland annat det kollektivistiska sättet att se på personer med utländsk bakgrund. Och det stämmer att debattörer, som Elin Grelsson, Devrim Mavi, och Ehsan Fadakar på Nyheter24, uttrycker sig i termer av etnicitet (Grelsson har även försökt sig på hudfärgsanalys, men måttlig framgång) eller "utländska namn" (Fadakar). Jag kan förstå förenklandet som Mavi och Fadakar ägnat sig åt men det riskerar att landa fel. Erfarenheter kan höra ihop med hudfärg, men det behöver inte göra det.
Jag ska inte skriva i Expressen eller senare för tidningen Norran för att jag råkar vara invandrare, utan för att det finns folk som läser mig och tycker att jag är en hyfsad ledarskribent. Och möjligen för att jag kan bidra med kunskap och erfarenheter - exempelvis efter att ha bott i Gottsunda, Flemingsberg - som många journalister saknar. Ser ni skillnaden? Att jag tvingades fly med familj och ser ut som jag gör har naturligtvis betydelse, men de personliga erfarenheterna har alltid större betydelse än hår- och hudnyans.
Det finns de som skämtsamt skojar om ”vita kränkta män”, men det finns också de som på allvar tycker att vita män inte ska uttala sig i debatter om exempelvis kvotering. Jag håller inte med om det. Även mot Expo-medarbetare kommer bisarra anklagelser om "fel" hudfärg, och det av människor som påstår sig vara antirasister. Det är väldigt enkelt att se sunkig rasism när SD-politiker säger blatte och babbe lover. Vi är däremot inte lika bra på att se rasismen i uttryck som ”husneger”, ”Onkel Tom”, ”svennehora” etcetera. Eller rasismen som drabbar en minoritetsgrupp, utförd av en annan minoritetsgrupp.
Sammanfattningsvis: Svenska antirasister som envist delar upp oss i svarta och vita, invandrare och svenskar, skjuter sig i foten om de fastnar där. Att vara antirasist är inte synonymt med att förespråka särbehandling utifrån yttre egenskaper vi råkar ha fötts med. Tvärtom, som jag ser det. Och lika lite som konstnären Makode Linde kan tala för alla svarta barn, kan författaren Johannes Anyuru göra det. Cwejmans boktitel "Välviljans rasism" bäddar för konflikt, men kollektivismen och fixeringen vid hudfärg är ingen höger- vänsterfråga. Det är bara rena dumheterna.
2012-12-11
Fortsätter som Expressen-kolumnist
Från och med den första februari är jag politisk redaktör på tidningen Norran. Jag kommer även att fortsätta skrivandet, varannan lördag, för Expressens ledarsida. Så glöm allt jag sagt tidigare! Hälsar en mycket glad Sakine.
2012-12-08
Dagens kolumn om hjärtefrågan Lagen hets mot folkgrupp
Rubriken var först "Hetslagen måste bli smalare och vassare", men eftersom jag vill slopa Lagen hets mot folkgrupp (men komplettera övriga lagstiftning om hot och uppvigling) bad jag tidningen att ändra. Här är texten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)