Intervjuad i Journalisten

Hela intervjun finns inte på nätet, men här kommer en snutt. Som man kan se på den lilla bilden är jag höggravid.

Det kommer att bli en del skrivande för både Norran och Expressen under mammaledigheten det kommande halvåret. Kanske blir jag även en bättre bloggare igen!

Professor i ohederlighet

Tidigare i somras kritiserade jag och en rad andra skribenter Stefan Jonssons, professor i etnicitet (fråga mig inte vad det betyder) och kulturskribent, uttalanden om polisens informationsfilm om hederskultur. Länk till min kolumn.

I måndags gick han till storms mot oss kritiker och skrev en text på DN Kultur. 

"Sakine Madon menar att jag är "hedersvåldets nyttige idiot". Debatter där man idiotförklarar varandra är tröttsamma, men om vi nu ska köra den linjen kan man undra vem som egentligen är idiot. Tar man en titt på den rasistiska sajten Avpixlat ser man att en hyllning av Sakine Madon legat i topp hela sommaren."

Som om det inte vore illa nog med den pinsamt desperata guilt by association-argumentationen och felciterandet, stämmer inte påståendet om Avpixlat. 

Någon borde ha varnat professorn om internets fantastiska möjligheter. Man kan ta reda på så många saker. Men DN:s kulturchef Björn Wiman, som jag har växlat mejl med, tycks nöjd med publiceringen.

2006 när jag skrev en kolumn om Turkiets bristande yttrandefrihet råkade jag ut för en chefredaktör på Stockholm City som trots mina protester bad om ursäkt för texten med min namnunderskrift. Då var jag, oerfaren skribent i Flemingsberg som aldrig satt sin fot på någon tidningsredaktion, så glad att jag hade den här bloggen för att skriva om vad som hade hänt.

I dag är jag i ett helt annat läge. City-erfarenheten får mig att tänka på människor som får felaktigheter spridda om sig i svenska medier, och som inte har möjlighet att bemöta dem. Ni som har varit med om det, hör gärna av er.

UPPDATERING: I Expressen skriver jag om Jonssons svårighet att hålla sig till sanningen. Som Ricky Gervais sagt: If you're gonna lie, lie well. 

-----

Läs förresten Sanna Raymans sågning av Jonssons DN-text här.

UPPDATERING 2: I dag, 2/9, skriver Stefan Jonsson att jag "ljuger" om hans lilla påhitt (Avpixlats "hyllning" av mig "i topp hela sommaren") i en Ps-notis på Dagens Nyheters kultursida. Ja, jösses.

Visst har man stött på haverister och visst finns knasbollar till akademiker, men de brukar inte få upprepa sina utfall i större tidningar. Björn Wiman, chef för Dagens Nyheters kultursida, känner till att Jonssons uppgifter inte stämmer (vi har haft mejlkonversation, jag har även förklarat pedagogiskt i Expressenkolumn). Och publicerar Jonssons påståenden om mig ändå. Igen.

OM Jonssons påhitt hade stämt hade jag förstås inte haft problem med att "erkänna" att Avpixlat skrivit uppskattande inlägg, det gjorde de när jag hade recenserat Ruben Östlunds film Play. Det finns troligen ännu brunare gäng som glatt noterat att jag är emot hur lagen hets mot folkgrupp är utformad i dag. Och?

Men det får finnas någon gräns för rena lögner på kultursidor, någon som drar i nödbromsen när en debattör går bananas.

Tänkte jag. Naivt.


Ps. Tack ni som hört av er om medier och journalister. Ds. 

Värdelös bloggare

Tiden går så snabbt, jag har en bebis i magen och skriver för Norran. Om nu någon bloggläsare undrat vart jag tagit vägen.

Almedalen 2013

Är på Gotland under Almedalsveckan, blir tioårsjubileum för min del. 2003 var Euroomröstningen i fokus, jag åkte ner med Luf:s Stockholmsdistrikt och det var lätt att få en överblick över Almedalsaktiviteterna. Tio år senare är jag rund om magen och minns många somrar med tv-intervjuer, seminarier som jag har deltagit i och modererat. Något år seglade jag till Visby från Stockholm med bokförlaget Hydra, på senare år har jag jobbat för Expressen och Newsmill.

Kan bara skaka på huvudet och le åt märkliga möten man bevittnat genom åren, en gång omringades jag av ett smått hotfullt gäng efter ett seminarium om narkotikapolitik, en annan gång var hemmafruar från Nationaldemokraterna inte så glada när jag bad om broschyrer.. addera oändligt många fester, nattbad och tacksamheten till nykterhetsrörelsen som alltid deltat ut vatten på morgonen. Man har aldrig haft tråkigt.

I år skriver jag framför allt för "min" tidning Norran och deltar på följande:

Måndag 08.30-09.30, Vem tar vem? - om regeringen efter 2014. Arrangörer: Novus och Reformklubben. Diskuterar i en panel med bland andra M-Schlingmann och MP-Wetterstrand.
Måndag 16.00-18.00 (uppdaterar info med exakt tid när jag vet), Studio Ett, P1, om Almedalen.
Måndag 18.00-21.00 Frizonsmingel, Mona Sahlin, jag och Expos Alex Bengtsson analyserar Jimmie Åkessons tal.
Torsdag 12-12.45, Är ett aktivt medborgarskap vägen in i det svenska samhället? Arrangör: Svenska ESF-rådet.

Möjligen blir det till att klämma in deltagande i SVT Debatt och lite annat. Men inte mer, det var några år sedan man fixade veckan med få (verkligen få) timmars sömn varje natt.

Intervjuad av danska Weekendavisen

Min danska är inget att hänga i julgran, men jag hoppas det blev bra. (Jag är delvis uppvuxen i Gottsunda/Uppsala, mest i Sollentuna om man ska vara petig:). Läs gärna, ni som följt Husbydiskussionen:

Forfatteren Viggo Cavling satte trumf på i Politiken: »Jeg ser en rød tråd mellem disse unge mænd og de sultestrejkende fanger på Guantánamo. De har ikke noget at tabe ved at kaste med sten og sultestrejke.«

Den fortælling er dybt fejlagtig og udtryk for en misforstået godhed, som skader integrationen. Det mener Sakine Madon, journalist og liberal debattør med kurdisk-tyrkisk baggrund. Hun har boet i Flemingsberg – en af de forstæder, der blev ramt af bilafbrændinger – og er opvokset i Gottsunda, som tidligere har lagt jord til optøjer. Og så har hun i Expressen erklæret, at både urostiftere og apologeter bør »skamme sig«.

»Der er debattører, som tidligere har sammenlignet optøjer med modstand mod tredjeverdensdiktaturer, og nogle som siger, at Sverige ikke er et rigtigt demokrati. Det er uansvarligt og smagløst og respektløst over for mennesker, som faktisk er blevet tortureret i diktaturstater. Jeg kan heller ikke se, hvordan det skal hjælpe de unge, når de får at vide, at hele verden er imod dem, at politiet er ude efter dem – det er simpelthen forkert,« siger Madon til Weekendavisen.

I hendes optik har store dele af svensk opinion set forstadsoptøjerne udelukkende som et spørgsmål om sociale skel.

»Men det er for simpelt, for vi har mange fattige områder, hvor den slags ikke sker.«

Selv om der er problemer med høj arbejdsløshed – over 30 procent af de 20-25-årige i Husby hverken arbejder eller studerer – køber hun ikke det dystopiske billede af forstæderne:

»Forudsætningerne for en god tilværelse er vældig store i Sverige. Sammenlignet med de fleste andre dele af verden er forstæderne det rene Paradis.«

Kulturløse svenskere

Sakine Madon mener, at der blandt journalister og politikere er berøringsangst for at tale om forældrenes ansvar, når det drejer sig om indvandrere:

»Jeg har arbejdet som fritidshjemsleder i Botkyrka kommune, som har været ramt af optøjerne. Og alle, som har arbejdet med kriminelle unge, ved, at der ofte er problemer i hjemmet. På skolerne ser man jo, at nogle forældre ikke dukker op til forældremøderne, men man ser ofte igennem fingre med det,« siger Madon. Hun drager en parallel til sagen om den svensk-kurdiske journalist Evin Rubar, der i en dokumentar viste, at skolesystemet ofte stiltiende accepterede indvandrerforældre, som brugte vold i opdragelsen.

»Mange har svært ved at rette kritik mod forældre med anden baggrund. Men det handler jo bare om, at vi må bekymre os for disse børn, præcis som for svenske børn – alt andet er racistisk. For mig handler Husby-sagen om mine slægtninge og venner, som bor i forstaden. Jeg tænker på, om deres bil bliver brændt, på de forretningsdrivende, på pizzeriaer, som bliver smadret – det bør være centralt. Men nogle svenske journalister og debattører, som ved meget lidt om områderne, vil hellere gøre det til et politisk spørgsmål. Venstresiden taler om klasse, højrefløjen om strengere straf. En stor del af den svenske debat er venstreorienteret, og fattigdomsteorien er udbredt. Men Marx-retorikken hjælper ikke de børn, som må leve under disse vilkår.«

Statsminister Fredrik Reinfeldt har været under beskydning, fordi han indledningsvis lod integrationsminister Erik Ullenhag håndtere sagen – underforstået: Der er tale om et integrationsspørgsmål, ikke et rent socialt anliggende.

»Men der er et integrationsproblem,« siger Madon. »Det spiller ind, at forældrene i mange tilfælde mangler interesse for det svenske samfund. Da jeg arbejdede med børn og unge i forstæderne, hørte jeg dem sige, at svenskerne ikke har nogen kultur. Jeg ved, at det stammer fra forældrene. Nu hjælper det heller ikke at bo i et område, hvor de få svenskere, man ser, er narkomaner eller på anden vis ramt af problemer.«

Sakine Madon understreger, at udviklingen kan modvirkes politisk. For eksempel ved at tilbagerulle den ydelse, som den borgerlige regering indførte til kvinder, der passer deres børn frem for at sende dem i børnehave, hvilket kan gøre det endnu sværere for de små at lære svensk. Samtidig har det frie skolevalg fra 90erne betydet, at ressourcestærke familier flytter poderne ud af forstæderne til andre skoler med mere opdeling til følge. Men svenskernes selvforståelse lægger også hindringer i vejen:

»Når nogle indvandrerforældre tror, at svenskere mangler kultur, hænger det sammen med, at de aldrig møder en svensker, som er stolt af sin kultur. Fredrik Reinfeldt fik for nylig meget kritik for at sige, at arbejdsløshed ikke er et stort problem for etniske svenskere midt i livet. Statistisk set har han ret, men folk reagerede på ’etniske svenskere’ – der er meget stor følsomhed.«

Sakine Madon øjner et paradoks i den svenske folkesjæl: Lige så overbevist man er om velfærdsstatens samfundsmæssige kvaliteter, lige så forlegen er mange over nationalkulturen.

»Alle er stolte over Folkhemmets politiske historie – vores europaparlamentarikere vil jo eksportere svenske love til resten af verden. Men når det kommer til den nationale kultur, er man meget utilpas. Den gængse forklaring er, at vi ikke deltog i Anden Verdenskrig og derfor ikke behøver at vise flag og være patriotiske. Når svenskerne ser Norges nationaldag med dragter og symboler, bliver de vrede og føler sig mere udviklede. Derfor er der også tendens til at gøre Sveriges nationaldag til et spørgsmål om multikultur med mellemøstlig dans og så videre, for at vise, hvor åbne vi er,« siger Madon.

– Men er den imødekommenhed ikke sympatisk?

»Jeg elsker Sverige for dets åbenhed. Men det er kontraproduktivt, hvis man ikke kan udvise stolthed. Samfundet ville være bedst tjent med, at svenskerne var præcis som alle andre. Man behøver ikke overdrive nationaldagen, men det ville være godt at afdramatisere. Det er også lettere at integrere sig i et samfund, hvis disse spørgsmål ikke er ekstremt ømtålige – det får mange til at se svenskerne som specielle.«

– Betyder forholdet til nationalkultur noget for lysten til at tale om integrationsproblemer?

»Ja, det har nok lidt at sige, om man er tryg ved sin kultur. Så er det lettere at fastholde, at børn skal behandles på samme måde, også når de hedder Aisha eller Muhammed, uden frygt for at blive kaldt racist. Jeg tænker jo ikke på den slags. Men mange journalistkollegaer har sagt: Hvor vover du at skrive om æresdrab? De holder sig tilbage, fordi de ikke vil styrke Sverigedemokraterne. Men hvis man bryder sig om folk i forstæderne, må man mene, at tyrkiske, palæstinensiske og svenske kvinder skal have lige rettigheder. Det er helt anderledes at kritisere æreskultur på dén baggrund, end når en svensk racist vil af med indvandrere. Antiracisterne må have bedre selvtillid. Det farligste, der kan ske, er, at de fremmedfjendske får monopol på denne diskussion.«

"Islams svenska ansikten"

Det här ser jag fram emot, vi ska diskutera islam och muslimer i Sverige och i svensk politik. Jag tvekade först när jag fick frågan, men visst kan man med muslimsk bakgrund delta i en sådan diskussion utan att för den sakens skull vara troende. Klockan 14 drar sändningen i gång!

Husby och förorterna

Skrev en text i Expressen, intervjuades i någon av BBC:s sändningar och ämnet togs även upp i en ganska underhållande (har jag hört) paneldiskussion i P1:s God morgon, världen!.

Uppdatering: Är även med i denna intervju.

Sakine Madon, an editorial writer who grew up in different suburbs and has worked at a youth center in one of the affected areas, echoes this view.

"Parents and schools have an important task in showing that the adult world is engaged in children's education and daily life," says Ms. Madon. But she also believes that many projects and policies aimed at enfranchising young people in Swedish suburbs have too often treated them as different from other Swedes.

As an example, Madon mentions "Blood Rhythms," a music project run by the municipality of Botkyrka, where much of the recent rioting took place.

"It was aimed at children with foreign backgrounds," explains Madon. "The idea was that they should familiarize themselves with their so-called blood rhythms. Sweden needs to quit this kind of exoticization of 'immigrants.' Treating everyone equally is a much better way to achieve integration."

Cirkus Arena

Tvekade till en början när redaktörer frågade om jag skulle replikera på Arenavänsterns diverse bottennapp. Men ett svar blev det: Medelklassvänstern - prinsessor på ärten. Ursprungskolumnen, som de reagerade på, är denna. Klassfrågan är viktig, och den engagerar. Tack alla som har hört av sig!

Jeff Hanneman & Slayer

Skrev för några dagar sedan, när nyheten om Hannemans död kom, en snutt för Expressen kultur. Hade kunnat lägga till att det var Hanneman som skrev ”South of heaven”, ”Raining blood” och ”Angel of death” och "Dead skin Mask". Den sistnämnda är en personlig favorit, och Raining blood är oslagbar om man lyssnar på dem live. Vilket jag hoppas man kan göra på Grönan 8 augusti, om inte den tragiska bortgången påverkar Europaturnén.

Det var en jävla tur att han levde.

Klassamhället

»Berätta gärna för mig om den stora fina världen. Berätta gärna om IT-satsningar och nya flygplansmodeller. Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har läst 270 högskolepoäng om det. Jag hatar det.«

- Caspian Rehbinder på Facebook, i diskussionen om innerstadsvänstern. 

Segerfeldt gör det igen?

Förra gången ville han skriva en bok om FN:s brister och mänskliga rättigheter. I stället för att söka om offentliga medel lät han pengarna strömma in från privatpersoner. Nu vill han skriva en bok om kulturpolitik och testar crowdfunding ännu en gång. Särskilt roligt med tanke på hans marknadsliberala hållning i kulturpolitiska frågor..

Jag ser fram emot att läsa boken.

Några ord om klass

Varje gång jag nämner pengar i en politisk text brukar det leda till intressanta reaktioner. Så även nu när jag skrev veckans Expressenspalt om att varken höger eller vänster förstår klass, och den som läser texten ser att jag nämner att vänsterns gräsrötter är undantaget. De ser något som väldigt många vänsterdebattörer, som lever medelklassliv och ser tillvaron utifrån den, inte gör. Ju finare tidskrift eller tidning tyckarna skriver för, desto tydligare blir luckorna.

Redaktör på tidningen ETC, Jonna Sima, som för övrigt - *trumvirvel * - bor på Södermalm, skrev i går att hon "ogillar starkt hur Sakine använder sin bakgrund för att landa i borg analyser". Malin Ullgren, DN Kultur-krönikör skrev först att man är "lite antiintellektuell" om man läser mig, men skrev även "sorry att jag tog i" (...och inte heller jag undviker tjuvnyp). 

Simas reaktion är egentligen den mest intressanta. Hon tror att jag landar i borgerliga analyser, eller försöker intala sig det. 

Ibland önskar jag att folk kunde se vad jag får för mejl och höra vad jag får för samtal. Skiljelinjen i de här frågorna går inte knivskarpt mellan liberaler eller vänster, eller borgerliga och vänster. Det har med perspektiv att göra. (För övrigt Sima, ser fram emot att du gnäller på att Åsa Linderborg "använder sin bakgrund" i Mig äger ingen).

Som jag skriver i texten: 

När jag på denna plats har skrivit om barnfattigdom har jag fått arga reaktioner från vänsterskribenter i större tidningar för att jag föreslår riktat stöd till barn via skolan och föreningslivet, snarare än höjda bidrag via föräldrarna.

Däremot brukar samhällsengagerade, bland annat vänsterpartister, från socialt utsatta förorter höra av sig och instämma. De vet helt enkelt att många föräldrar kämpar på i motvind, men också att det finns föräldrar som vänder sig till flaskan, cigaretterna, drogerna, spelandet. Eller föräldrar som inte vet hur mycket barnen behöver i svensk skola, som kostar pengar.

Chefredaktör för Arena, Mikael Feldbaum, (som för övrigt faktiskt inte bor på Södermalm, utan i Vasastan enligt Eniro...), skriver på Twitter: "Fattade inte @Sakine s kritik av Arena igår. Den som vill ha generell välfärd är inte 'äkta arbetarklass'?"

Nej då, arbetarklassen har olika åsikter och viljor. I mitt tidigare valdistrikt på Terapivägen i Flemingsberg brukade/brukar S få egen majoritet, och V brukade/brukar bli näststörsta parti. Personligen uppskattar jag många personer som har åsikter åt vänster, de finns i min familj och i min umgängeskrets. 

Så låt mig upprepa: Texten handlar om att medelklasstyckare är ovanligt dåliga på att företräda en klass de inte begriper. Det har att göra med vad man tar upp, vad man har för förförståelse och utifrån vilken vinkel man ser saker och ting. 

Jag hade aldrig vågat drömma om att leka språkrör för exempelvis Västerbotten, jag har bott här i några månader och lär mig ständigt nya saker. Man inser hur mycket det finns som man inte kan. Och kanske aldrig kommer att kunna. Samma sak gäller om jag skulle skriva slarvigt om medel- eller överklassens tillvaro. Det är väl respekt och ödmjukhet jag är ute efter.

Ni som tog åt av er av min text talar inte för arbetarklassen. Med er klassbakgrund/erfarenhet/kunskap och bostadsadress i Stockholms innerstad är ni fångar i er bubbla. Hoppas det klarnade nu.

Uppdatering: Det klarnade visst inte, för denna innerstadssocialist på Arena. Läs och roas. 

Berättarministeriet (länk följer)

Restips för utomjordingar

Godaste maten: Varmkorv med ketchup, senap och rostad lök. Hampus, 11 år.

Så ser invånarna ut: Alla på jorden ser olika ut, för att vissa är djur och de är håriga, men vi människor har armar med mera. Ebba, 12 år

Jordens snällaste invånare: Många personer som jag känner är väldigt snälla och de flesta bemöter aliens ganska snällt. Om de blir rädda så är det för att de aldrig har sett en alien. Victor, 12 år.

www.berattarministeriet.se

Agenda ikväll

Medverkar i samtal om S och turerna kring Omar Mustafa. Hoppas ni tittar!

Uppdatering: Här länk till inslaget.

Uppdrag granskning på SVT

Medverkar i diskussionen om näthat och idén om en nätombudsman/nya lagar. Inslaget här. Jag kommer in i programmet efter 30 minuter.

Janne Josefsson och fri debatt

Han har rätt. Så mycket felaktigheter och dynga som sprids om honom, på kultursidor och tramsprogram som "Tankesmedjan" på P3. Säger väldigt mycket om journalistkårens problem.

Dagens spalt

...i Expressen fick bli en betraktelse över likheterna mellan Flemingsberg och Västerbotten. Förort och landsbygd har mer gemensamt än man tror.

Om debattklimatet

Det här var en väldigt bra text.

Men det finns också en slags "konsensuselit" som skrämmer dem som vill yttra sig. Norrans politiska redaktör Sakine Madon, tillika fristående kolumnist i Expressen, skrev i en krönika häromdagen att flera av hennes journalistkollegor påpekat att hon är modig som vågar skriva om vissa ämnen. "Det skulle vi aldrig våga". Inte på grund av näthatet men på grund av att du stämplas som fiende och antifeminist om du har en avvikande åsikt.

Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck. Och även om jag är vit och inte har personliga erfarenheter av rasism så är jag inte rasist för att jag tycker att Stina Wirséns Lilla hjärtat är en häftig liten tjej - även om vissa hävdar att den bygger på en gammal rasistisk stereotyp.

God morgon,världens panel

...från i söndags. Diskussion om vinstförbud för skolor och Jasenko Selimovic omdebatterade text i DN Kultur.

Kom igen nu feminister

Bättre kan vi/ni.

Intoleransen slår vidare inte bara emot underklassen eller mot invandrarkvinnor - det perspektiv som Lidija Praizovic så föredömligt har tagit upp i sina texter. Fråga till exempel feministen Petra Östergren, hon som för några år sedan ifrågasatte sexköpslagen, varför hon drog sig undan. Ledtråd: En kvävande samtalston och osakliga påhopp.