2010-03-02

SVT Storforum om integration

Jag var med i en diskussion om integration, direktlänk här. Vet inte om man märker av de ideologiska skillnaderna så tydligt alla gånger, men det kan väl vara intressant ändå. Efter Jimme Åkesson kommer min "kortintervju". När alla intervjuats följer debatt/diskussion.

Uppdatering: Läs även Andreas Johansson Heinö (samt Fredrik Arvidsson med ett något förvirrat inlägg), som kommenterar debatten. Härligt att man fick sagt vad man menar. Ofta blir integrationsfrågan rörig men här verkar jag bli tolkad helt korrekt. Johansson Heinö skriver:

Expressens Sakine Madon imponerade till exempel stort när hon mycket kärnfullt formulerade hur en liberal integrationspolitik bör se ut - öppna upp arbetsmarknaden, nej till riktade satsningar, nej till identitetspolitik, enbart generella lösningar. Hon fick snabbt stöd av Muharrem Demirok, kommunalråd i Linköping och, gissar jag, snabbt växande stjärna inom Centerpartiet. Här fanns en engagerad och slagkraftig politisk linje med tydlig ideologisk förankring.

För att den ideologiska skiljelinjen skulle blivit ännu klarare hade dock Madon och Demirok behövt starkare mothugg från vänster. Men varken Luciano Astudillo (S) eller Mehmet Kaplan (MP) verkade vilja stå upp för identitetspolitiken. Astudillo var tvärtom ovanligt konsensusinriktad och Kaplan höll väldigt låg profil. Vänsterpartiets princip att avstå från att delta i debatter där Sverigedemokraterna medverkar straffade sig direkt; istället blev det nu Jimmie Åkesson som fick fylla luckan till vänster när han påpekade vilken social och ekonomisk modell som Madons och Demiroks idéer vilar på, och hur denna bryter mot den svenska modellen. Jag tror inte det ligger i vänsterblockets intresse att låta Åkesson få fortsätta att formulera det icke-liberala alternativet inom integrationspolitiken.

12 kommentarer:

Skeåning sa...

Jag såg programmet av en ren slump. Var lite dåligt aviserat i förväg tycker jag. Var ett intressant program. Där nämndes i någon sekvens att många andra och tredje generationens invandrare har stor rotlöshet, i att de inte är hemma i det svenska samhället, den svenska kulturen, samtidig är de inte förankrade i den hemkultur deras föräldrar kom ifrån. Man slits lite mellan två världar utan att vara helt hemma i någon av dom.

Detta är mångkultur, som politisk process, i ett nötskal. Detta leder även till rotlöshet för många fler än just andra och tredje generationens invandrare. Mångkultur som politisk process suddar ut den tydliga majoritetskulturen, tvingar in folk från minoriteter in i sina kulturella hålor, stärker gränser, kulturella sådana och på så vis även mellan folkgrupper. Man stärker gränser istället för att bryta ner dom. Vi behöver en rak och tydlig assimileringspolitik om inte det landet ska förbli rotlöst och segregerat.

Lena Bergman sa...

Hörde debatten och imponerades av Din sakliga och välbalanserade framtoning,samtdidigt som Du var mycket tydlig. Debatten var överhuvud intressant och väl genomförd...

sakine sa...

Kul att folk sett det!

Lena, skönt att höra, tack. Kanske var 1 ½ timme lite väl långt, dock. Men kanske skönt att folk får prata till punkt också, det är ganska sällsynt på TV (i debatt- och vissa diskussionsprogram) idag.

Skåeåning, jag tror inte assimilering hjälper mot det fenomen du beskriver.

Skåeåning sa...

Jag tyckte det var skönt att programmet var så pass långt. Blir mer avslappnat och det är större chans att bra poänger får utvecklas mer än i korta stressiga debatter, framförallt när såpass många deltar.

Nej jag misstänkte att vi inte är överrens om assimilering. Jag tror att det är en stor del av lösningen. Jag grundar främst min tro på assimilering till at det fungerat tidigare, i x antal år. Medans mångkultur som den ser ut i Europa, med den invandringen som råder aldrig har gjort det. Och nu har man haft ett par decennier på sig.

Robsten sa...

Jag tror ju att det ligger en del i det du sade Sakine om alla integrationspojekt. Men tyvärr skulle det väl varken bli bättre eller sämre om man tog bort alla dem. Grunden till problemen är immigrationspolitiken, att det skall vara så svårt att förstå. Det är ju ingen anklagelse mot någon invandrare som det framfördes i programmet, utan en anklagelse mot våra politiker samt ett krasst konstaterande.

Skeåning sa...

Ja, vare sig man förespråkar assimilering eller integrering, jag tror båda är omöjliga med den immigrationspolitik som förs.

Flaskhalsen sa...

Jag har inte sett programmet men undrar om du menar att identitetspolitik är av ondo i alla lägen? Var det inte identitetspolitik som gav kvinnlig rösträtt!? Var det inte med identitetspolitik som de svarta i USA kämpade till sig sina rättigheter!? Kampen för homosexuellas rättigheter!? Allt detta kan gå överstyr, men finns det inte lägen där ett visst mått av identitetspolitik är nödvändig för att uppmärksamma en orättvisa och göra något åt den genom att mobilisera de berörda!? Och när man pratar om identitetspolitik kanske man måste vara specifik. För identitetspolitik kan vara allt där en människor som känner sig förfördelad går samma i en grupp för att hjälpas åt, och där staten vänder sig specifikt till den gruppen för att göra något åt problemet. Vad är det grupper som vill ta vara på pappors rättigheter gör om inte identitetspolitik!? Samernas renskötsel och hemspråksundervisningen i skolorna kan vara utslag av identitetspolitik. Är det dåliga exempel, tycker du? SD utgör ett dåligt exemepl på identitetspolitik.

David Munck sa...

Jag tycker att sign "Flaskhalsen" förväxlar identitetspolitik med intressepolitik. De goda exempel som Flaskhalsen ger skulle jag kalla intressepolitik, och sådan kommer alltid att behövas eftersom vi aldrig kommer att nå Utopia där ingen grupp är diskriminerad. Men god intressepolitik inser att personerna i den grupp som det kämpas för också är individer, och att man måste bilda allianser också med människor som inte bär på identiteten i fråga. Inom intressepolitiken kan Claes Borgström vara feminist, F W de Klerk vara apartheidmoståndare och Mona Sahlin homo-aktivist. Identitetspolitiken däremot illustreras bäst av den gamla historien där en vit amerikan frågade en ledande svart kämpe (var det Malmcolm X? Jag är inte säker) "What can I do to support your struggle" och fick svaret "Nothing". Ett rappt svar kanske, men helt enkelt fel i sak.

Flaskhalsen sa...

David: Om folk pga fysiska handikapp behandlas sämre än folk utan handikapp leder till att handikappade organiserar sig och får politiker att göra nåt åt saken, vad är det då - identitets- eller intressepolitik? Svar: både och! Handikappade samlar sig i egenskap av handikappade för att främja handikappades intressen. Andra aktörer som politiker vänder sig till dem med lagförslag som berör deras rättigheter. Att det är svårt att skilja klart mellan dem utgör dessutom en svårighet för identitetspolitikskritikerna. David, att grupper måste alliera sig med andra eller att politiker vänder sig till vissa grupper betyder inte att det inte kan kallas identitetspolitik.

David Munck sa...

Identitetspolitik innehåller i de flesta fall, lyckligtvis, också intressepolitik. Undantaget är väl de extrema fall där identitetspolitik *bara* handlar om att posera. Men i allmänhet finns där en substans av verklig social och politisk kamp med syfte att förändra (även om identitetspolitik ofta är taktiskt osmart och sällan uppnår sina uttalade politiska mål). Det är (enligt min definition) när intressepolitik får de reduktionistiska, överkränkta, separatistiska och bortseende-från-individen-präglade dragen, som den också blir till identitetspolitik. Identitetspolitik är ett ganska nytt fenomen, det har väl knappast funnits före slutet av 1960-talet. Det är ett sätt att tänka (och ett postmodernt sådant) snarare än en kampmetod. Intressepolitik har däremot funnits i ett par tusen år, nästan lika länge som det funnit klasser och som människor byggt organiserade samhällen.

Flaskhalsen sa...

Du har inte torra fötter om du påstår att identitetspolitik inte fanns före 1960. Hitler!? Romarriket!? Grekiska stadsstater!? Du tror inte du kan hitta identitetspolitik av mindre smickrande typ där? Och vad säger du om kvinnorörelsen på 1800-talet? Du tror inte det går att finna spår av identitetspolitik inom klasskampsretoriken på 1800-1900-talen och samma identitetsretorik hos motståndarna mot arbetarnas och kvinnornas rättigheter? Vilken typ av retorik och politik användes vid motståndet mot de gamla imperierna och vid byggandet av nationalstaterna när det skulle formas medborgare som t ex italienare!?

David Munck sa...

Jag tycker man ska vara försiktig med att använda begrepp, som betecknar en viss idéhistorisk strömning, så svepande och yvigt som sign. Flaskhalsen gör. Det blir lätt anakronistiskt och kaotiskt. En parallell: Utrotningen av Nordamerikas indianer var lika mordisk som Förintelsen, men den var ändå inte nazistisk, eftersom nazism är en strömning som uppstod i 1930-talets Tyskland. Och nazismen var naturligtvis oändligt mycket mer destruktiv än något som identitetspolitiken (enligt min definition) har åstadkommit. Är ett idépolitiskt begrepp fortfarande användbart och distingerande om det används om både Hitler och Diskrimineringsombudsmannen (DO)? Det finns en del att kritisera DO för, men DO har inte någon som helst likhet med Hitler!

Jag ser identitetspolitiken främst som en biprodukt av 1968-revolten i de avancerade demokratierna, och som en logisk följd av att denna revolt inte inkluderade alla. Jag är inte så föraktfull mot identitetspolitik som du verkar tro. Identitetspolitik appellerar till högst mänskliga behov av självdefinition och grupptillhörighet, vilka förstärks i ett exkluderande samhälle. Identitetspolitikens popularitet kan ses som en ganska hård dom över de progressiva rörelsernas tillkortakommanden i det senmodernistiska samhället.

Men efter mer än två decennier av ymnig identitetspolitik borde vi också kunna göra en utvärdering och se vad vi kan lära av tidigare generationers misstag. Och hur vi kan göra poltiken till en arena för korsbefruktningar, regnbågskoalitioner och oväntade möten snarare än för ansträngda och självrättfärdiga positioner. Jag är också engagerad i handikapp-politiken eftersom jag har Tourettes syndrom. Om min vilja att tona ner identitetspolitiken inom detta fält har jag skrivit i Dagens Nyheter:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/inga-rattshaverister-1.661255