2005-12-15

Rollspel - intressant?




- Ti hi?
- Hö hö!
- Ti hi!
- Hö hö!


Ja, nu börjar det bli ganska intressant det här. Jonas & Sven är två rollspelande bloggare.

Jag ställde en massa frågor om något jag inte kan ett skvatt om & kom på att det vore trevligare att ha ett huvudinlägg om det hela och samla länkarna hit. Det finns tydligen spelkonvent, flera tusen rollisar och alla klär inte ut sig studsar runt och skriker på gregorianska med svärd i hand. Allt från turkar, japaner till nordiska genusmedvetna håller på, mest akademiker, genomsnittsålder på ca 20-30. Mest killar, men ganska många tjejer ändå. Olika sorter rollspel finns också. Jag kan inte bestämma mig för vilken som låter roligast, men skräck låter mindre kul.

Sven länkade också till ungdomsstyrelsens lilla rapport, något dammig (statistik från -95), men en okej genomgång får man förmoda. Man analyserar förstås det eventuella sambandet mellan rollspel och våld (ofcourse...) på slutet ;-)

Ja. Måste säga att det verkar lite mystiskt och spännande. Fler som håller på? Sven & Jonas, hur blev ni intresserade från början?

Vad är det bästa?

62 kommentarer:

Jonas Barkå sa...

Ska skriva mer sen, men de som inte läser alla kommentarer kan ju börja med att läsa vad som skrivits här:

http://sakine.blogspot.com/2005/12/verfra-bilder-till-dator.html

(Sen har du fel länk till rapporten.)

Sven Holmström sa...

Det var värsta vad du gick igång på det här. Som du förstår är jag lite lätt intresserad;-) och tar naturligtvis chansen.

Det skall ju sägas att en mycket stor majoritet av allt rollspel (både levande och bordsrollspel (som vi oftas kallar det strikt verbala)) rör fantasy. Och det orkar jag inte med.

Men det började ju där. När man var elva och inte spelade fotboll, men läste Tolkien och Tolstoj. Det var en ganska naturlig fortsättning och strukturering av barndomens lek.

Sedan dess har jag hållit på. Fast jag måste säga att det blev blev roligt på riktigt för första gången på länge först för sådär två år sen när vi började ägna oss åt lite mer genomtänkt spel. Bort svärd, fram med 'Hur tänker de, i vår värld, som gör det här och det här'.

Sånt som får en att flytta till Turkiet, för all del.

Förövrigt, rollspelskonvent i gamla Smyrna: Izmircon.

sakine sa...

Tack, ska kolla in länken till rapporten. Hade lite problem med bloggposter i dag.

Jo, somliga kufiga ungar fastnar ju utanför verkligheten medan vi andra spelar fotboll ;-)

Det där utan plastsvärd och så låter mest skoj, däremot lite ball att gå in i olika roller tider och kulturer. Nå ja, jag får nog spana runt lite om detta innan jag klottrar mer. Tesekürler..

Anna Hansson sa...

Jag får väl anmäla mig som en representant för de kvinnliga rollspelarna. De är som sagt relativt underrepresenterade. Varför är svårt att svara på. För spelade jag teater och där är siffrorna tvärt om, det går 6-7 tjejer per grabb i ungdomsamatörgrupper. För mig är skillnaden ganska liten mellan de två grenarna och därför förstår jag inte varför det blivit så könsuppdelat. I hög grad beror det nog på uppfattningen att rollspel är en killgrej (dessutom en nördig killgrej) och inte lönt för oss tjejer att fundera över.

Själv började jag spela i vuxen ålder vilket innebär att jag hoppat över "nu ska vi bara slakta drakar"-stadierna och gått rakt in på de lite mer vuxna hållningen. Enda anledningen till att jag började var en massiv övertalningskampanj från Jonas. (Ja, jag spelar med Jonas och Sven).

Jag upplever ofta lite problem med att folk inte alls förstår vad jag sysslar med när jag säger att jag spelar rollspel/lajvar så jag gillar att du anstränger dig för att ta reda på vad det är egentligen. De flesta nöjer sig med kvällstidningarnas minst sagt felaktiga bild.

Sen måste jag kommentera till Jonas och Sven att när de nämner fantasy som en stor gren bör de nog också nämna vapire, som jag misstänker är större, förmodligen störst i Sverige.

sakine sa...

Anna, häftigt...

Det stämmer att många ser det som en nördig killgrej. För mig verkar det vara något som leksugna och inte allt för pryda människor pyssalar med. Kul att 'vuxna' gör sånt. Det sorgligaste som finns är hämmade mögelkonservativa med diverse psykologiska problem för att mamma tvingade dem att duka fint som femåring.

Alltid kul med tjejer som går över töntiga könsrollsgränser (med risk för att låta töntigt brudig), bra också av övertalaren.

sakine sa...

Ps. har du också en rollspelsblogg? Ds.

Anna Hansson sa...

Nej, jag har ingen blogg. Jag är inte lika cool som Sven och Jonas. När de har skaffat sig stora namn inom rollspelsvärlden ska jag rida på deras berömmelse :-).

Fast jag kanske skaffar en blogg nångång. Har funderat på det.

Sven Holmström sa...

"har du också en rollspelsblogg?"

Anna skriver egna lajv istället, vilket nog är vettigare än att bara skriva *om* rollspel.

sakine sa...

Sven, jo det förstås.

Men glöm inte att det är en okunnig som frågar :-/

Skummade igen den där torra rapporten från ungdomsstyrelsen. Fattar inte charmen med rollspal som datorspel. Det kan ju inte vara samma sak som att personligen spela en roll IR.

Jonas Barkå sa...

Nej, det är det inte heller. Dagens datorrollspel har en hel del gemensamt med de aldra tidigaste bordsrollspelen, men nu är det i stort sätt bara ett namn som hänger kvar.

Online-datorrollspelen (så kallade MMORPG efter Massive Multiplayer Online Role Playing Game) har vissa servrar där man förväntas spela sin roll på någon nivå, men det rör sig främst om att döda monster och sno deras skatter.

Med andra ord är datorrollspel något helt annat, som är kul på sitt sätt men som bara har lösa kopplingar till andra rollspel.

Följande länkar från arrangörsgruppen Fabel kan vara intressanta att kolla på. De leder till några av deras tidigare arrangemang. Vad de kallar fabel är bara ett annat ord för levande rollspel:

www.fabel.nu/evigheten/
www.fabel.nu/em/
www.fabel.nu/monster/

En annar grupp med fina arrangemang är NCID:

www.ncid.org/mellan/
http://www.ncid.org/ingeborg/

Vad jag tyckte om en del av dem kan man läsa om här:

http://unrealitiesofmine.blogspot.com/2005/11/two-larps-and-one-musical.html
http://unrealitiesofmine.blogspot.com/2005/07/mellanrummet-full-monty.html

Anna Hansson sa...

Nej, rollspel som datorspel är inte samma sak och inte alls lika kul. För mig är rollen det viktiga i sammanhanget och det uteblir nästan i datorspelen.

Jag väljer gärna roller som jag skulle förakta om jag mötte dem i verkliga livet. Det ligger ingen fin tanke bakom det utan det är mest för att det är kul. Men jag har märkt att jag faktist kan förstå mina rollpersoner och det ökar min förståelse för andra. Fin bieffekt.

Och ja... jag skriver lajv. Inte så många än men dock. De handlar om helt vanliga människor med konflikter i vanliga sociala situationer.

Jonas Barkå sa...

lajv = levande rollspel

louisep sa...

Plastsvärd på en lavj? De kommer stegla dig. Det ska vara riktiga doningar, ner till korngrynen och helstekta grisen man käkar, iaf om det ska vara medeltida eller sagovärld.

Min son pysslade en del med lajv tills för ett par år sedan, starkt påverkad av hans faster och jag. Själv stoltserar jag med att vara en av de första som spelade D&D i Sverige på 80-talet. Man blir som man blir.

Jonas Barkå sa...

I vissa fall ska ma ha riktiga vapen, men oftast är de tillverkade av en glasfiberstav i grunden med klingan formad av ett skummaterial täckt av målad latex.

Fördelen med dem är naturligtvis att man kan slå på varandra utan att någon hamnar på sjukhus. Så fruktansvärt fula behöver de inte heller vara om de är skickligt gjorda.

Fredrik Lindholm sa...

"Min son pysslade en del med lajv tills för ett par år sedan, starkt påverkad av hans faster och jag."

Varför slutade han? Var det jobbigt när lajven partykraschades av två glada trollpackor?

sakine sa...

louse...kunde anat ;-)

Annars är ju Lindholm bra på att tappa verkligheten, gissar att även han är sugen på lajv..

Finns det 'egenskaper' som gör att man blir en bra lajvare?

Sven Holmström sa...

Bra lajvare

Det här med 'bra' lajvare är ju en känslig fråga. I grunden kan man väl säga lajv är improvisationsteater utan publik. Att publik saknas är en viktig poäng. Enligt mitt sätt att se på det skall man heller inte se sina medspelare som publik, utan just medspelare. Lajva handlar om sina egna upplevelser.

Men samtidigt finns det ju personer man inte gärna lakvar mot, de kan man väl möjligen kalla dåliga. I alla fall för mig.

Det finns en del diametral motsatta skolar vad det hur man skall lajva. Utan att gå in på den debatten kan jag säga att det jag uppskattar mest är bejaka spel/blockera inte typen av spel. Dvs. att man ibland kan åsidosätta sin roll för att göra intressantare spel för alla. (Dvs, även om min roll rimligen vill sitta tyst i garderob så hittar jag på en anledning till att han inte gör det, eftersom det blir roligare då.)

Det finns kändislajvare (i vår lilla värld) och många av dem är ju väldigt utagerande och opryda och står gärna i centrum. Såna behövs verkligen, men det är inget som säger att de är 'bättre'. Tycker jag.

Men en sak är viktig för alla som är med: Man måste ta spelet på allvar. Om man står där och skall spela och tänker "men egentligen är det ju väldigt fånigt att låtsas vara någon annan" då skall man nog låta bli. Men bara då.

Bästa spelet

Jag skulle kunna tro att lajv är det du skulle tycka bäst om. Själv gillar jag verkligen lajv, särskilt riktigt små lajv (5-15 personer) har det visat sig.

Men det som jag nog är allra mest inne på numera (vissa varianter av) är den svensk/danska genre som kallas friform. Det är en blandning av verbalt och kroppsligt utagerande rollspel. Man struntar i lajvets krav på utstyrsel och dekoration. Man får en större frihet då. Samtidigt har man lajvets fysiska utspel. Att röra vid någon, titta honom i ögonen och på erkänna rollens stora svek eller vad det nu är kan vara starkt.

I denna typ av spel är man av fåniga traditionella skäl 4-5 personer plus spelledare. Men man kan lika gärna vara tio. Det är ju också mycket lättare att organisera. Ett traditionellt lajv kräver ofta sinnessjukt mycket jobb för några få personer.

sakine sa...

Okej. Men det måste ju ha att göra med personkemi det där med vilka man kan lajva med och inte.

Sitta tyst i en garderob? Eh, låter lite segt. Är det meningen att man i sina egna tankar också ska rollspela? Inom sig själv alltså.

Jo, men det är klart att alla måste ta det på allvar om inte hela spelet ska distraheras. Så är det även på fotboll serru ;-)

Jo, den där fria formen av lajv låter mest spännande. Att klä ut sig och så verkar fortfarande lite väl. Allt annat låter skitballt.

Men är det inte frustrerande att få en roll man inte vill ha? Accepterar man bara?

louisep sa...

Två trollpackor? Jo, jo. Självklart. Det är ingen hejd på hur lustig du kan vara Fabror Lindholm.

Nej, han slutade med lajv efter en skräckfylld tillställning i Bergslagen, där hans lajvtokiga faster var med förvisso. Prova mygg, insekter, värme och kalhygge samt irriterande och pippande lajvare i tältet bredvid och enligt egen utsaga äcklig mat.

Rollspel är högaktuellt vilket fall som helst. Fast med små gubbar i tenn....

Sven Holmström sa...

Sakine:

"Sitta tyst i en garderob? Eh, låter lite segt. Är det meningen att man i sina egna tankar också ska rollspela? Inom sig själv alltså."

Exemplet med garderoben är från en gammal fejd inom rollspelsvärlden. Några kända finska rollspelsteoretiker hade lite extrema åsikter.

Ifall man skall lajva sin rolls tankar är en het fråga, men det är helt upp till spelaren. Jonas brukar ofta tycka att det är viktigt. Jag känner också många lajvare som tycker att det är bullshit och hokus pokus och ser lajv mer som teater. Det finns otroligt mycket text skrivet om det här, men i verkligheten är det ingenting man behöver bry sig om.

"Jo, men det är klart att alla måste ta det på allvar om inte hela spelet ska distraheras. Så är det även på fotboll serru ;-) "

Ah, men då kan du det här... Lagsport är ingenting jag någonsin har förstått mig på.

"Men är det inte frustrerande att få en roll man inte vill ha? Accepterar man bara?"

Det här beror helt på arrangemanget i fråga. Det finns flera olika modeller. I friform brukar 'scenariot' av tradition vara skrivet för fyra eller fem med färdiga roller. Då är det bara att tacka och ta emot. Man kan ibland få välja mellan de fem.

I traditionellt verbalt rollspel skapar man nästan alltid en roll själv. Där håller man också på och mixtrar med tärningar och slår fram 'skicklighetsvärden' värden på sin roll (styrka, fiskeförmåga eller vad vet jag). Anledningen till varför man använder tärningar brukar vara lite svårt att förklara för vuxna. Har man blivit indoktrinerad som barn (liksom jag) kan man förstå det. Men jag har slutat att fatta.

I lajv finns en massa modeller. I svenska fantasylajv (som jag inte har deltagit i, men kan en del om) brukar man göra sina egna roller. Ofta använder tom samma roller i helt olika lajv, vilket jag tycker är konstigt.

Själv har jag varit med om följande på lajv: 1. Man får en helt färdig roll, som man inte behöver förbereda så mycket. Man läser på en timme och spelar. (spelade spelprogrammerande kvinnoantastare på det sättet. Det var ganska otäckt, men bra.) 2. Du får en mycket grundläggande stomme och skapar sedan beteende och historia själv och i samarbete med dem som anordnar lajvet. Det här tar ganska mycket tid. 3. Du kommer på en roll tillsammans med arrangörerna eller själv och utvecklar den sedan med dem.

Enligt modell två fick jag till det jag har tyckt bäst om. Jag spelade LaVeysatanist med en mycket kärleksfull (faktiskt) sekt/familj. LaVeysatanism är som en mycket dålig variant av min liberalism, så det var lätt att sätta sig in i. Ideologisk kramsatanism.

Louise:

Louise, jag tycker verkligen om mycket av vad du skriver på din blogg.

"
Nej, han slutade med lajv efter en skräckfylld tillställning i Bergslagen..."

Jag visste att det fanns goda anledningar till att jag aldrig lajvar i skogen.

Fredrik Lindholm sa...

Jag vet att jag är jätterolig. Att jag verkar vara en lustig skrivdåre och pratkvarn är bara halva sidan av mig.

Vet att jag har tre småsystrar. Att växa upp i en stor syskonskara gör en till en väldigt bra lyssnare. Att vänta på sin tur innan man sätter in stöten.

Vad sägs om att leka krig med plastfigurer. Warhammer 40000 någon? Pax för att vara Tau!

Jonas Barkå sa...

Mina Chaos Marines kan slakta dina Tau vilken dag som helst :) Men det var flera år sedan jag spelade 40k senast...

Lousie, är det rollspel du menar med dina "små gubbar i tenn", eller snare figurspel typ Warhammer?

Nu ska jag vara flyttslav och utan tillgång till internet till på måndag kväll. Det senare är jobbigt.

Jonas Barkå sa...

Sen ska jag härja om immersion - att leva sig in sin roll...

RL sa...

Själv stoltserar jag med att vara en av de första som spelade D&D i Sverige på 80-talet. Man blir som man blir.

Öh Louise, vadå först o på 80-talet? Jag spelade D&D i Sverige redan i mitten av 70-talet ...fast då fick man iofs skaffa grejer genom postorder från USA.

...men ok, man blir som man blir :o)

Fredrik Lindholm sa...

Mina Fire Warriors, Kroots och Stingwings kommer att göra slarvsylta av dina rymdanarkister.

Och vilka arméer vill Tant Louise och Tante Sakine använda sig av?

louisep sa...

Ok, du vinner RL! Att man aldrig får behålla sitt cool.:(

Farbror Lindholm, ibland går din humor över huvudet på mig, även om jag anstränger mig att tänka bakom hörn när det gäller dig. Things are never what they seem.

En dag ska jag plåta min tennfigurer, min favorit är numera 20 år gammal.

Jag är konservativ rollspelare. Försökte mig på Warhammer2000 ett tag. Men fann att det roligaste var att sätta upp scenarios.

Det är fortfarande good ol' D&D som gäller. Det är helt enkelt bästa rollspelet. Sedan finns det förstås förenklingar, varav en som min son 'uppfann'.

Tack Jonas.

louisep sa...

25 år! *tiden bara flyger fram och snart är man död*

sakine sa...

Omeh! Har ALLA lajvat och haft för sig utom jag :o/

RL & L, när ni sprang omkring och lekte så föddes jag i ett tält, flydde i en tomtesäck och hamnade i ett kallt helvete som fyraåring 1 jan -85.

Sådäraja :o)

Fredrik Lindholm sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Fredrik Lindholm sa...

Vadå kallt helvete? Vad är det på bergstopparna i Mindre Asien och västerut? Florsocker? Gipspulver? Kokain?

Tant Louise, jag hade bara ett enkelt förslag till hur vi skall spela Warhammer 40K. Jag är Tau; Barkå är Chaos Space Marines; Madon ogillar ju kyla, så hon får vara Tyranid -ett hett gäng; Louise P, som ju gillar decentralisering, får vara Orks.

Men det spel jag, min far och mina systrar har spelat riktigt duktigt är Talisman -ett spel där alla medel är tillåtna för att bli kung. Och så har vi ju den betydligt läskigare Drakborgen.

Hoppas att ni har förstått. För klarare än så här blir det inte.

sakine sa...

Mjaaaaaaaa. Jag litar inte på ditt förslag.

Louise får godkänna först.

RL sa...

Omeh! Har ALLA lajvat och haft för sig utom jag :o/

Nja, det D&D jag spelade var inte 'lajvande', det var i soffan med tärningar och sånt

RL & L, när ni sprang omkring och lekte så föddes jag i ett tält, flydde i en tomtesäck och hamnade i ett kallt helvete som fyraåring 1 jan -85.

Jan 85 började jag leka på en reklambyrå, och där fanns också folk som spelade D&D ...men vadå 'kallt helvete'? På dessa breddgrader har vi ju ett normalt klimat

sakine sa...

jajaja...jag tycker att det är äckligt kallt.

Sen måste jag erkänna att det där med tält och säck var ett påhitt. Men erkänn att ni gick på det :o)

Fredrik Lindholm sa...

Jag tyckte att det var lite märkligt, efterssom du ju sagt att du föddes i Kayseri eller Seyhan. Men efterssom jag inte förstår de mer sofistikerade detaljerna i Mindre Asiens lokalpolitik så kan det ju ha varit mycket möjligt. Vad vet jag om dina föräldrar var tvingade till en liten hajk upp i bergen.

Men du fick inga sympatipoäng från mig.

Och vad tycker du om förslaget att spela med Tyranids?

louisep sa...

Klart jag ska leda en ork-armé. Det passar mig fin-fint. Känner mig helt ärad. De är ju överlägsna.

(40000 skulle det ju stå)

Sakine, jag tror nog att du kom från ett kallt helvete. Själv kommer jag från regnets, dimmans och stormens land. Sentimentalitet och en dos förspilld längtan, gör att man alltid tror att regnet, dimman och stormen är tjusigare där man inte är.

Fredrik Lindholm sa...

Annars kan ju Sakine spela med djungelkrigarna från Catachan eller något märkligt kavalleri med mongolmössor och vassa spjut, eller varför inte Eldar?

sakine sa...

Öh, jag? Jag föddes i Adana. Fuktigt och hett som fan. I love it! Jag älskar Adanas kaos. Där kan man snacka mellanöstern (damm och äkta arabstil), men ändå inte stenålder. Och så är allt skitbilligt och farmor bor i stan.

Louise...låter inte så fint det heller.

Fredrik Lindholm sa...

Då blir det djungelkillarna eller mongolkavalleriet för dig. Att slåss med näsborrarna fulla av svart snor är inte speciellt Eldarmässigt.

Är vi klara?

sakine sa...

Vad har vi ens påbörjat?

Jonas Barkå sa...

Eftersom Fredrik använder någon slags "sensory overload"-teknik får jag väl hoppa in och förklara lite :)

Nu har det helt plötsligt börjat pratas om Warhammer 40k, och det är inte alls något rollspel, även om (som du märker) vi rollspelsnördar rätt ofta spelat det också.

Det rör sig istället om vad som på svenska oftast kallas "figurslagspel". Man köper byggsatser av modeller i tenn eller plast som man sedan limmar ihop och målar. Av dessa skapar man sedan var sin armé som drabbar samman på ett bord med modellterräng. Man mäter förflyttning med måttband och slår tärningar.

Just Warhammer 40k utspelar sig i en avlägsen framtid där mänskligheten kulturellt sätt är tillbaka i en ny medeltid. Det ultrakonservativa och fascistiska imperiet krigar mot kättare och utomgjordiska styggelser. Eller utomjordiska snälla killar i fallet med Tau och till viss del eldar.

Mycket kostsamt och tidskrävande att göra sin egen armé, men för den som vill prova brukar det gå att få låna.

Fredriks idé låter faktiskt riktigt trevlig, bara jag får chansen att flytta till Stockholm först (under Januari). Mina plastgubbar vill säkert få chansen att bli uppackade ur sina lådor...

(Jag gick på att du fötts i ett tält men det där med tomtesäcken lät lite väl underligt :) )

sakine sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
sakine sa...

...och jag som trodde att tomtesäcken lät mest trovärdig ;-) Brukar tuta i folk att jag inte har allergier för att man i Turkiet låter spädbarn rulla i damm. Ha-ha! Ingen ifrågasätter.

Har man sjuk humor så har man...

Ja, tillbaks till rollspelandet.
Målade tenn eller plast-grejer som man ska krigas med...eeeh. Aningen barnsligt, kanske? Säkert inte när man kommer in i det hela, men just nu känns det måttligt kul att ens tänka på :-)

Fredrik Lindholm sa...

Och jag som var så snäll och länkade till Wikipedia och allt. Hmph!

sakine sa...

Lindholm, kalla dig vad du vill men inte snäll...

Det skär sig.

Sven Holmström sa...

Jonas, du skall nu inte ägna dig åt att få folk att ägna sig åt Warhammer och plastfigurer. De sakerna är nämligen av ondo.

Se istället till att styra upp lite fint pretentiöst rollspel.

(Jag skall tydligen sova i labbet inatt. Så gör man här.)

RL sa...

Den enda vettiga delen av Warhammer 40k är Terminators i Spacehulks, och för att feelingen med det riktigt ska infinna sig är det datorspelen Spacehulk 1 o 2 som gäller. En grafiskt upphottad version till de nya datorerna hade inte skadat

Jonas Barkå sa...

Nej, figurslagspel är inte alls lika fint som rollspel. Men Sven har verkligen en underlig aversion mot fenomenet.

Mer om immersion:

Eftersom det sällan märks ifall du "spelar" din roll eller "upplever" den, så är immersion väldigt personligt. Vissa föredrar att skådespela och hela tiden separera sig själv från rollen. Andra vill nå den punkt där det inte längre är någon skillnad på rollens och spelarens tankar. De flesta ligger någonstand mitt emellan. Själv är jag en stor förespråkare av immersion, men graden får bestämmas av vilken typ av rollspel jag spelar. Vissa typer av spel ger bättre möjligheter till immersion. Den som aldrig spelat rollspel tidigare behöver inte alls fundera över det här egentligen.

Något som är viktigare, och som man bör vara någotsånar överens om är ifall man ska spela rollen helt utifrån dennes perspektiv eller om dramat är det viktigaste. När det kommer till en valsituation, ska jag välja det som faller sig naturligt för rollen eller det som ger bäst story? En variant är om man får utnyttja kunskap man själv men inte rollen besitter för att "vinna". Får jag undvika det farliga ämnet X som jag känner till men som min roll aldrig hört talas om.

Realism vs. Drama är en svår fråga och blir oftast en kompromiss. Det blir roligare så. I de flesta fall är det att föredra med ett utgånsläge som leder till att man kan behålla realismen *och* få det bästa dramat.

I nästan alla rollspel förväntas man att inte använda kunskap rollen inte besitter.

Nu låter det nästan som om det är svårt att spela rollspel. Det är det inte. Jag och Sven (samt en hel del andra) har bara ägnat alldeles för mycket tid till att fundera över de här sakerna.

Den som vill veta hur jag började spela rollspel kan läsa de här två posterna från min blogg:

http://unrealitiesofmine.blogspot.com/2005/03/games-i-played.html
http://unrealitiesofmine.blogspot.com/2005/03/world-of-dragons.html

Vad för rollspelsrelaterat pratade ni (vilka?) förresten om på högerölet?

Fredrik Lindholm sa...

Det är ju bra att du känner mig så väl, Madon.

Alltså: Mina wikilänkar var av rent egenintresse. Så att jag slapp tala om precis de små detaljerna för dig.

Visst är jag hemsk?

sakine sa...

...nu börjar det bli lite komplicerat igen. Jag får lita på Jonas, och anta att allt Lindholm skriver är dåligt.

Dessutom har en vän i Liberala ungdomsförbundets förbundsstyrelse "kommit ut" halvt som halvt via mail. Han och ytterligare en skum luf:are (också denna i förbundsstyrelsen) har tydligen en historia inom rollspeleri och lovar berätta allt de vet. Där ser man, där ser man. Det var inte detta jag hade förväntat mig när det hela började som en liten fråga till Jonas. Som löd i stil med

"BTW. Rollspel, är inte det lite mysko?"

Ni finns ju överallt.

Jonas Barkå sa...

Det var inget fel i det som Lindholm skrev, han (och även jag bidrog lite) avvek bara från ämnet på ett sätt som lätt kan förvirra den oinsatte.

sakine sa...

Jonas, Jajaja. Äsch, var inte så himla petig ;-)

Lindholm har alltid en baktanke!

Fredrik Lindholm sa...

"Jag får lita på Jonas, och anta att allt Lindholm skriver är dåligt."

Ungefär som att jag alltid tror det värsta om dig och att allt du säger och gör syftar till att nå en högre maktposition där du kan sno min plånbok.

sakine sa...

din plånbok? hahahahaha :oDDD

humor har du ju i all fall, man kanske inte ska klaga.

Sven Holmström sa...

Jonas: "Nej, figurslagspel är inte alls lika fint som rollspel. Men Sven har verkligen en underlig aversion mot fenomenet."

Det är för att jag är lite finare du. T.ex. kan jag uppskatta Kafka, men inte du. Man kan säga att jag är av en annan sort.

Sakine: Rollspel är tokigt enkelt. Folk gör dock på oerhört många sätt. Väldigt många av de sätten tycker jag tyvärr är tråkiga och undviker därför. Det tog tolv år att upptäcka.

Men numera är jag och Jonas i en gemensam entitet Dr Rollspel. Vi vet vad som är bra för var och en.

Jag tycker att alla i Sverige borde spela scenariot "Efter Sommaren" från ASF. Vi kanske borde ge staten starta ett projekt. Eller Timbro.

Jonas Barkå sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jonas Barkå sa...

Sven - värdenihilism och kultursnobberi i en gemensam och praktisk förpackning!

Fredrik Lindholm sa...

Ja, inte personligen, utan via ombud:

"Det som radikaler, muslimska fundamentalister och andra retar sig på är just den mentaliteten. För det den säger är: om du tröttnar på skiten, dra upp bopålarna, dra vidare. Du kan alltid börja om. Hela kontinenten tillhör dig - det är ditt och mitt land, som Woody Guthrie sjöng.

Det är en mentalitet som misstror all överhet - den utgår från att den som fått makt kommer att försöka blåsa dig. Vänd aldrig ryggen mot någon med makt - för då kommer han att försöka norpa din plånbok.

Allt detta är ju skrämmande tankar för den politiska eliten i Europa och resten av världen, oavsett om de är höger eller vänster så förenas de av att de är elit. Tanken på att människor skulle reda sig själva, inte vara beroende av andra än dem de väljer att vara beroende av är extremt oroande."



-Boris Benulic, Bli amerikansk och vänsterradikal.

Sven Holmström sa...

Vilken bra artikel av Boris! Jag förstår mig inte på den mannen. Han öär vänster, men argumenterar bättre för liberalism än de flesta liberaler.

Han är nog den person i Sverige jag helst skulle vilja ett samtal med just nu, förutom mamma möjligen.

Anonym sa...

fyfan, här har man försökt förklara för dig vilken cool och ball subkultur datorspelandet är i åratal och så uppmärksammar du rollspelen. En skämthobby utan något syfte, men det är väl positivt så länge de läskiga människorna håller sig borta från övriga samhället. (fördomarna haglar, tihIIIHI)

mvh

FM

Ps. Jag är sjukt glad över att jag blev dissad av dom där störda barnen i fyran som vägrade låta mig vara med på deras "rollspel". Ds.

Jonas Barkå sa...

Jo, för datorspel har ju så mycket
"syfte". Jag får väl anta att hela inlägget är ett skämt, för annars är det för sorgligt...

Fredrik Lindholm sa...

Får jag presentera gamla goda Deus Ex?
Det tar ca två dygn, effektiv tid, att klara av. Det är inte så mycket ett datorspel som en övning i disciplin.

sakine sa...

...värst vad populärt det här ämnet var då. Jag får testa rollspel någon gång under det kommande året så får jag se.