Thailandsresor i plural

Rayman har en viktig poäng här. Hon citerar MP:s Maria Wetterstrand som skriver: "Jag tror att människor mår minst lika bra av mer tid och en latte än av en extra resa till Thailand. Livet är större än materialismen.”

Aha, det är DET som ligger bakom det ökade stödet till MP. Ångesten över att ha för mycket pengar. Men då kan väl alla MP-sympatisörer med grav "konsumtionsångest" bara skänka bort den där extra Thailandsresan? Jag har aldrig åkt på en enda sådan.

I förra veckan twitterfrågade jag om någon ledande Miljöpartist bor utanför tullarna i Stockholm. Inget svar. Att Miljöpartister finner latteliberaler på det lokala fiket är därför inte konstigt. Frågan är bara hur annars "petiga liberaler" har så lätt för att smälta MP:s antiliberala drag. Från idépolitik till livsstilspolitik?

Uppdatering: Tomas Melinen, MP, tror att en stor majoritet i MP:s ledning bor utanför tullarna. Från Twitter: "Jag har inte stenkoll på var alla bor, men jag tror att det är cirka 5-1 till fördel för utanför tullarna."

Då kanske någon kan tala om för språkröret att det finns gott om folk som inte konsumerar Thailandsresor som barnfamiljer konsumerar mellanmjölk.

Uppdatering 2: Sanna bloggar igen och summerar kort. Rydå på UNT skriver också, och riktar udden mot FP och C som inte gör ett bättre jobb som liberala partier. Det ligger en del i den kritiken, men att FP och C gör ett dåligt jobb är ett riktigt uselt argument till varför man ska krama ihjäl ett parti som MP.

Dagens kolumn

Om feminism och konservatism. För att svara på rubriken; liberal feminism är allt annat än nykonservatism.

Lite roligt att jag inleder med "Läget för feminismen är lika ljus som rådande novemberväder."

Det är ju SOL just i dag!

Balkanrock

Tips i höstrusket: Bijelo dugme.

Britanga i princeza och Meni se ne spava är fina låtar. Lyssna & fastna.

Liberalers mystiska förälskelse i MP

Som förstagångsväljare röstade jag på Miljöpartiet, åtminstone i något eller två av valen. Jag gick på gymnasiet och ville ha gratis busskort. Wetterstrand mejlade jag beundrarmejl till en gång för flera år sedan, efter en debatt hon tog om invandring. Friskolor har jag däremot varit och är, alltmer, skeptisk till. Kanske är det framför allt därför jag har svårt att kära ner mig så fullständigt MP.

Nu målas partiet upp som ett bra liberalt alternativ, inte minst av Johan Norberg som vill ringa in "storstadsliberalernas plötsligt uppblossade förälskelse i delar av Miljöpartiet". Men kära någon. Några spontana invändningar:

När Johan berömmer MP för att vara "mot diskriminering av sexuella minoriteter" glömmer han kanske hur tramsigt dessa charmiga miljöpartister ibland driver frågor om diskriminering. Glömt Ruwaidas "normkritiska myndighet"? Att hon inte kritiserades av partivänner borde få en och annan klocka att ringa.

Norberg skriver vidare: "I stället för att kräva en återgång till naturen talar miljöpartisterna om tekniska lösningar på de stora miljöproblemen."

Ahaaaa! Så har de ändrat uppfattning om bisarra miljölagar om partikelhalter och buller? Om Skönhetsrådet? Om utsträckningen av Nationalstadsparken? Äsch, vilket latteliberalt trams.

Wetterstrand, FRA-frågan och invandringsfrågan i all ära, men MP driver fortfarande "nya" friåret och ledande miljöpartister får Masoud Kamali att blekna i diskrimineringsfrågor. MP får mer än gärna bli ett liberalt parti i Sverige, det är ju inte direkt så att fenomenet växer på träd. Men hur lättförälskad kan man egentligen vara?

Uppdatering: Efter ett av dagens telefondiskussioner inser jag att jag glömt nämna hur det brukar låta i frågor som krockar med yttrandefriheten också. Utgå från ruwaidisk/miljöpartistisk syn på diskriminering och fundera på hur nedanstående skulle tillämpas:

"Medieutrymmet ska inte ockuperas av sexualiserade bilder. Miljöpartiet vill införa ett förbud mot könsdiskriminerande reklam och låta Konsumentombudsmannen utöva tillsynen."

Maria Abrahamsson om fria sprutor

Jag håller med Abrahamsson ibland, och ibland inte alls. Här har hon helt rätt:

"För ett par år sedan fick regeringens dåvarande narkotikasamordnare Björn Fries mig att ompröva mitt benhårda motstånd till att landsting delar ut fria sprutor till sprutnarkomaner. Därefter är det även min uppfattning att fria sprutor är det enda rimliga från vårdsynpunkt, och utesluter på intet sätt en effektiv knarkbekämpning. Men det tog alltså 15 år eller så för mig att komma fram till det."

Bättre sent än aldrig! För någon månad sedan lyssnade jag på henne på ett seminarium i centrala Stockholm. Vill hon fortsätta att tänka (högt) själv och bråka när det behövs får man hoppas att moderaterna uppskattar det. Får lillen Anton Abele däremot fler röster i deras interna, pågående, provval borde hon ta det som en grov förolämpning, säga tjingeling till partipolitik och fortsätta som journalist.

Borde Newsmill få Stora journalistpriset?

Jonathan Leman och Lisa Bjurvald, båda från Expos redaktion, kritiserar nu Newsmill i Journalisten. Alla som läst på sajten vet att högt och lågt blandas friskt. Är det ett problem att "för mycket" och "vem som helst" slinker igenom? Kanske inte. Men då ligger det något i kritiken; säg att det där taket saknas.

Veckans kränkta

Mahmud Aldebe, alltså. Nu gråter han ut i Expressen och påstår sig hoppa av kandidaturen på grund av "islamofobi" och "häxjakt" mot honom. Sanningen är att han inte fick medlemmarnas stöd. För er som inte vet: inför partiernas listor inför val sker provval där partimedlemmar röstar fram kandidater till en valberedning som får ta hänsyn till resultatet. Där han han alltså inte fått tillräckligt stöd. I stället för att respektera det låter Aldebe som en omogen tonåring. Grattis C för en medlem mindre!

Abir (C) skriver bra:

Jag finner Mahmoud Aldebes utspel om att dra tillbaka sin kandidatur väldigt märkligt. Nomineringskommittén hade redan gått ut och berättat i ett pressmeddelande att Aldebe inte kommer att stå på någon centerpartistisk lista.

Jag vill inte vara småaktig, men Mahmouds försök att spela martyr är patetiska och allt för lika Jimmie Åkessons försök att vara svenska medias lilla martyr som aldrig får vara med och leka.

Lästips: Mattias Svensson om "verklighetens parti"

I nya numret av Neo.

Ian Wachmeister 2010?

För någon vecka sedan läste jag ut Wachtmeisters bok Rebellerna (T Ficher & Co). I boken får man läsa om hans uppväxt och liv, människor han har träffat genom åren och hans inställning till det mesta. Han har provat gräs och undrar när marijuana ska bli lagligt, han gillar Ara Abrahamian och säger sig ha träffat "fler invandrare än alla Sveriges riksdagsledamöter tillsammans". Oavsett vilket, och oavsett hur svag man är för bråkstakar som går emot strömmen, letar man förgäves efter kritik mot tidigare uttalanden och gamla partikollegor. Mer om det, och säkert även om boken, längre fram.

Jag frågade Wachtmeister om jag kunde få ställa några frågor om vad han planerar till 2010, det framgår nämligen i boken att han tänker dyka upp i valrörelsen. Han gillar Alf Svensson och KD kanske inte är helt fel. Det är förstås för tidigt att säga särskilt mycket. Det här svaret, som jag har fått tillåtelse att publicera, kom på mejlen:

Jag kommer inte att starta ett nytt parti, men jag tror att media motvilligt kommer att vända sig till mig i vissa lägen. (Därför att jag vet vad de inte vet).

Valet 2010 kan mycket väl bli en kritisk granskning av vad de etablerade partierna gjort sig skyldiga till, vad gäller problem och motsättningar i Sverige.

Alltså inte en kritik - som de vill - av SD m.fl. utan en kritik vänd mot dem själva.

Vilket är solklart välförtjänt, om Du frågar mig.

2010 kan bli ett viktigt år!

Iran

Nima Dervish har skrivit flera läsvärda inlägg om Ehsan Fattahian, tydligen kurd och ateist, som kommer att avrättas idag. Här ett inlägg om mejlbombning. Jag är som vanligt cynisk och tror inte att det hjälper med mejl och symboliska påtryckningar, men det skadar kanske inte att försöka.

Uppdatering: han avrättades igår. Mer info på Beyan.

"Varför tror svenskarna att alla invandrare vill bli svenskar?"

Apropå svenskhet och integration. En läsare uppmärksammade mig på det här intressanta inlägget av Merit Wager. Hon skriver:

"Jag har många gånger försökt förklara för – oftast – mycket förvånade svenskar att jag (liksom Theodor Kallifatides) inte alls vill bli 'svensk'. Vi är många som absolut inte vill definiera oss som 'svenska'. Men de svenskar jag pratat med om detta förstår det inte eftersom de, utan att ens själva begripa det, har en inbyggd känsla av att vara på något sätt förmer, och att därför alla som kommer hit jättegärna vill vara som de:, nämligen svenskar. De menar inget illa och de är i många fall alltså inte ens medvetna om sin attityd, det är troligen en djupt rotad och omedveten tro att man är något som alla vill vara."

Det är nationalism som heter duga!

Kommundirektör som "tänker fritt"

"Kreativa" hattar för 18 000.