Han har rätt. Så mycket felaktigheter och dynga som sprids om honom, på kultursidor och tramsprogram som "Tankesmedjan" på P3. Säger väldigt mycket om journalistkårens problem.
Håller med fullkomligt. Vill bara inflika att en journalist med en politisk mission inte är journalist i egentlig mening. Av dem du nämner i artikeln är det bara Josefsson som helt enkelt försöker göra jobbet i upplyst, västerländsk tradition. Övriga är skribenter med politiska bindningar.
Bra text. Tyvärr håller jag inte med om allt. Jag tycker att Janne Josefsson och redaktionerna för SVT debatt och Uppdrag granskning borde fundera på varför så många blir arga på dessa program vecka efter vecka, år efter år. Det handlar inte om att alla dessa kritiker är lättkränkta och rädda för fri debatt. Det är en för enkel förklaring. Vad det handlar om är att Josefssons ambition att fånga de "yviga" och "mustiga" debatterna, ute på "gator och torg" och vid "köksborden" med "verklighetens folk" och så vidare alldeles för ofta slår fel. Det är som att dessa journalister tror att det enda arbetarklassen pratar om vid köksborden är problemen med invandringen. Jag kan nästan se det framför mig, hur Belinda Olsson sitter med SVT debatts redaktion och försöker fånga samtalen vid köksborden ute i Arbetarsverige, och varje gång landar i slutsatsen att arbetarna är rädda för muslimer och invandrare. En slutsats som baserar sig på ett antagande, inte på forskning eller egna erfarenheter. Det finns nämligen ingen forskning som tydligt visar vilka samtalsämnen som dominerar vid de där köksborden, men det senaste valresultatet gav en hint om att det inte är så värst många som sitter och ältar invandringen, om man bortser från vissa delar av Skåne då kanske. Problemet är att dessa redaktioner domineras av journalister som bor i Bromma, Majorna, Limhamn och på Södermalm. De sitter och gissar vad man snackar om ute i Huddinge och i arbetarstadsdelar i Göteborg och Malmö. Men de gissar fel alldeles för ofta, och det märker många av oss som har invandrarbakgrund. Vi märker hur Janne Josefsson, Belinda Olsson och Stina Dabrowski försöker tvinga fram de där mustiga debatterna genom att till exempel bjuda in obskyra SD-representanter. Vi märker hur de överskattar rädslan för invandringen och hur de underskattar rädslan för rasism. En stor del av problemet är alltså att journalister som Josefsson saknar kontakt med arbetar- och underklassen och hamnar helt galet när de försöker gissa sig till vilka frågor som engagerar dessa samhällsgrupper. Det förklarar många av de övertramp vi sett, såsom "hur mycket invandring tål Sverige"-frågan, med mera. Jag tillhör inte dem som tror att mer mångfald på redaktionerna automatiskt leder till bättre journalistik, men det är ett gigantiskt problem om invandringsfrågorna reduceras till mustiga debatter på homogena redaktioner. De måste diskuteras med kunskap och utifrån faktiska förhållanden.
@K Angående att så många blir arga efter varje UG program, så tycker då jag att det oftast handlar om att man tycker att han kunde ha tagit upp dittan & dattan också (om det inte är rena anklagelser om klippning). Ofta handlar det då om sidospår till dagens tema och UGs vadå, 45 min, hur skulle de då räcka till?
Det är likadant med nästan varenda debattartikel. Just ingen täcker ett helt fält, utan håller sig strikt till en smal stig.
Jag är då inte intresserad av 'debatter' där det bara är en sida som 'debatterar'. Så det där fenomenet med "vägra debatten" är i min åsikt barnsligt fjanteri och misstanken blir lätt att det mer handlar om att argument saknas ...
Jag tänker kanske mer på SVT debatt än på Uppdrag granskning, även om det finns exempel på när också UG gått vilse i jakten på mustighet. De senaste dagarna har Josefsson och Dabrowski satt ord på det som jag tror att många tittare har misstänkt, nämligen att det funnits en överordnad filosofi om att vi måste debattera invandringsfrågor eftersom det är vad alla vanliga svenskar snackar om varje dag. Och att vi måste debattera dessa frågor på ett visst sätt, med provokativa rubriker och mustighet, eftersom detta är ett förnämligt bevis på att vår yttrandefrihet är levande. Inte så sällan har denna filosofi fått diskussionerna i SVT debatt att spåra ur. Det må vara hänt att en eller annan tittare funnit detta underhållande, jag dömer dem inte, men särskilt välgörande för den antirasistiska saken tror jag inte att debatterna har varit. Snarare tvärtom. Jag tror att det finns människor i Sverige som på riktigt är livrädda för att prata om invandring, men jag tycker kanske inte att de är tillräckligt många eller utsatta för att några av våra största medier ständigt ska föra deras talan. Jag tycker inte heller att antirasister måste ta precis alla debatter, särskilt inte debatter vars premisser är fördomsfulla och orättvisa. Jag tänker till exempel på när Publicistklubben anordnade ett panelsamtal efter "Tintingate" under rubriken "Hotet mot yttrandefriheten". Det var inte en särskilt neutral rubrik på ett samtal om rasism.
4 kommentarer:
Håller med fullkomligt. Vill bara inflika att en journalist med en politisk mission inte är journalist i egentlig mening. Av dem du nämner i artikeln är det bara Josefsson som helt enkelt försöker göra jobbet i upplyst, västerländsk tradition. Övriga är skribenter med politiska bindningar.
Bra text. Tyvärr håller jag inte med om allt. Jag tycker att Janne Josefsson och redaktionerna för SVT debatt och Uppdrag granskning borde fundera på varför så många blir arga på dessa program vecka efter vecka, år efter år. Det handlar inte om att alla dessa kritiker är lättkränkta och rädda för fri debatt. Det är en för enkel förklaring. Vad det handlar om är att Josefssons ambition att fånga de "yviga" och "mustiga" debatterna, ute på "gator och torg" och vid "köksborden" med "verklighetens folk" och så vidare alldeles för ofta slår fel. Det är som att dessa journalister tror att det enda arbetarklassen pratar om vid köksborden är problemen med invandringen. Jag kan nästan se det framför mig, hur Belinda Olsson sitter med SVT debatts redaktion och försöker fånga samtalen vid köksborden ute i Arbetarsverige, och varje gång landar i slutsatsen att arbetarna är rädda för muslimer och invandrare. En slutsats som baserar sig på ett antagande, inte på forskning eller egna erfarenheter. Det finns nämligen ingen forskning som tydligt visar vilka samtalsämnen som dominerar vid de där köksborden, men det senaste valresultatet gav en hint om att det inte är så värst många som sitter och ältar invandringen, om man bortser från vissa delar av Skåne då kanske. Problemet är att dessa redaktioner domineras av journalister som bor i Bromma, Majorna, Limhamn och på Södermalm. De sitter och gissar vad man snackar om ute i Huddinge och i arbetarstadsdelar i Göteborg och Malmö. Men de gissar fel alldeles för ofta, och det märker många av oss som har invandrarbakgrund. Vi märker hur Janne Josefsson, Belinda Olsson och Stina Dabrowski försöker tvinga fram de där mustiga debatterna genom att till exempel bjuda in obskyra SD-representanter. Vi märker hur de överskattar rädslan för invandringen och hur de underskattar rädslan för rasism. En stor del av problemet är alltså att journalister som Josefsson saknar kontakt med arbetar- och underklassen och hamnar helt galet när de försöker gissa sig till vilka frågor som engagerar dessa samhällsgrupper. Det förklarar många av de övertramp vi sett, såsom "hur mycket invandring tål Sverige"-frågan, med mera. Jag tillhör inte dem som tror att mer mångfald på redaktionerna automatiskt leder till bättre journalistik, men det är ett gigantiskt problem om invandringsfrågorna reduceras till mustiga debatter på homogena redaktioner. De måste diskuteras med kunskap och utifrån faktiska förhållanden.
@K
Angående att så många blir arga efter varje UG program, så tycker då jag att det oftast handlar om att man tycker att han kunde ha tagit upp dittan & dattan också (om det inte är rena anklagelser om klippning). Ofta handlar det då om sidospår till dagens tema och UGs vadå, 45 min, hur skulle de då räcka till?
Det är likadant med nästan varenda debattartikel. Just ingen täcker ett helt fält, utan håller sig strikt till en smal stig.
Jag är då inte intresserad av 'debatter' där det bara är en sida som 'debatterar'. Så det där fenomenet med "vägra debatten" är i min åsikt barnsligt fjanteri och misstanken blir lätt att det mer handlar om att argument saknas ...
@anonym
Jag tänker kanske mer på SVT debatt än på Uppdrag granskning, även om det finns exempel på när också UG gått vilse i jakten på mustighet.
De senaste dagarna har Josefsson och Dabrowski satt ord på det som jag tror att många tittare har misstänkt, nämligen att det funnits en överordnad filosofi om att vi måste debattera invandringsfrågor eftersom det är vad alla vanliga svenskar snackar om varje dag. Och att vi måste debattera dessa frågor på ett visst sätt, med provokativa rubriker och mustighet, eftersom detta är ett förnämligt bevis på att vår yttrandefrihet är levande.
Inte så sällan har denna filosofi fått diskussionerna i SVT debatt att spåra ur. Det må vara hänt att en eller annan tittare funnit detta underhållande, jag dömer dem inte, men särskilt välgörande för den antirasistiska saken tror jag inte att debatterna har varit. Snarare tvärtom.
Jag tror att det finns människor i Sverige som på riktigt är livrädda för att prata om invandring, men jag tycker kanske inte att de är tillräckligt många eller utsatta för att några av våra största medier ständigt ska föra deras talan.
Jag tycker inte heller att antirasister måste ta precis alla debatter, särskilt inte debatter vars premisser är fördomsfulla och orättvisa. Jag tänker till exempel på när Publicistklubben anordnade ett panelsamtal efter "Tintingate" under rubriken "Hotet mot yttrandefriheten". Det var inte en särskilt neutral rubrik på ett samtal om rasism.
Skicka en kommentar