2012-12-12

Rasism och rasistiska antirasister?

Adam Cwejman, tidigare ordförande för Liberala ungdomsförbundet och numera på tankesmedjan Timbro, kom för någon vecka sedan ut med boken "Välviljans rasism" (Timbro). Först: Det är mycket välkommet att ämnet får uppmärksamhet. Och det är bra att kritiken vässas, mot det Adam kallar ”välviljans rasism”, och det jag tidigare har kallat ”idenititetspolitik”, där det offentliga klämmer in oss i etniska och religiösa termer och kollektiv.

Jag försvarar pluralism och mångkultur, men tycker att politiker ska strunta fullständigt i min hud- och hårfärg, min etniska bakgrund eller min religiösa bakgrund. Samma kritik finns vänsterut, oväntat tydligt i Vänsterpartiets principprogram (om inget ändrats sedan våren 2010, då jag skrev rapporten ”Sluta särbehandla!”, Ohlininstitutet). Utomlands har Kenan Malik formulerat den bästa kritiken mot den kollektivistiska tankemodellen. Enkelt uttryckt behöver jag ett arbete om jag är arbetslös, inte ett integrationsprojekt. Och i samma stund som Reinfeldt eller Ullenhag tror att de når mig genom att ha möte med ”muslimska representanter i Sverige” är de ute och cyklar.

Cwejman är teoretiskt lagd och analyserar bland annat det kollektivistiska sättet att se på personer med utländsk bakgrund. Och det stämmer att debattörer, som Elin Grelsson, Devrim Mavi, och Ehsan Fadakar på Nyheter24, uttrycker sig i termer av etnicitet (Grelsson har även försökt sig på hudfärgsanalys, men måttlig framgång) eller "utländska namn" (Fadakar). Jag kan förstå förenklandet som Mavi och Fadakar ägnat sig åt men det riskerar att landa fel. Erfarenheter kan höra ihop med hudfärg, men det behöver inte göra det.

Jag ska inte skriva i Expressen eller senare för tidningen Norran för att jag råkar vara invandrare, utan för att det finns folk som läser mig och tycker att jag är en hyfsad ledarskribent. Och möjligen för att jag kan bidra med kunskap och erfarenheter - exempelvis efter att ha bott i Gottsunda, Flemingsberg - som många journalister saknar. Ser ni skillnaden? Att jag tvingades fly med familj och ser ut som jag gör har naturligtvis betydelse, men de personliga erfarenheterna har alltid större betydelse än hår- och hudnyans.

Det finns de som skämtsamt skojar om ”vita kränkta män”, men det finns också de som på allvar tycker att vita män inte ska uttala sig i debatter om exempelvis kvotering. Jag håller inte med om det. Även mot Expo-medarbetare kommer bisarra anklagelser om "fel" hudfärg, och det av människor som påstår sig vara antirasister. Det är väldigt enkelt att se sunkig rasism när SD-politiker säger blatte och babbe lover. Vi är däremot inte lika bra på att se rasismen i uttryck som ”husneger”, ”Onkel Tom”, ”svennehora” etcetera. Eller rasismen som drabbar en minoritetsgrupp, utförd av en annan minoritetsgrupp. 

Sammanfattningsvis: Svenska antirasister som envist delar upp oss i svarta och vita, invandrare och svenskar, skjuter sig i foten om de fastnar där. Att vara antirasist är inte synonymt med att förespråka särbehandling utifrån yttre egenskaper vi råkar ha fötts med. Tvärtom, som jag ser det. Och lika lite som konstnären Makode Linde kan tala för alla svarta barn, kan författaren Johannes Anyuru göra det. Cwejmans boktitel "Välviljans rasism" bäddar för konflikt, men kollektivismen och fixeringen vid hudfärg är ingen höger- vänsterfråga. Det är bara rena dumheterna.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Rasismen har olika kläder. I SVTs filmvecka om fattigdom där man man bla visade filmen Hit med pengarna, kritiserade de afrikanska staterna att det var vita rika som drev deras frågor utan att de medverkade. Nu mer finns samarbete. Men jag tror att kanske måste vi som vita vakna o se vårt ansvar och del i främlingskapet och rasismens framväxt. För rasism var också svenska staten/folkets fördomar mot Resande/Romer och många av de utsatta så ut som vi, men bara det att fanns en kulturidentitet i gruppen räckte för att det skulle väcka dom och vi tankar. Jag brukar också ta upp att det finns motsättningar mellan olika invandrade grupper i Sverige, en form av social rangordning om vad som fina invandrare/flyktingar och mindre fina. På 70 talet ansågs det väldigt fint att ta emot chilenare men inte lika fint att ta emot afrikanska flyktingar. Sverige jobbar gärna med A-B lag i de här frågorna, det innebär att vi som människor lätt faller in i samma mönster. En vit amerikan kan mycket väl bo granne i villaområdet utan problem, tvärtom alla tycker det är lite fint att ha en sådan granne. Vad jag menar är att det finns en social rangordning inom vårt sätt att hantera icke infödda svenskar. Ett jämlikt samhälle har större förutsättningar att arbeta mot främlingsfientlighet och det kom fram ganska tydligt i Why powertyfilmerna. (Anne Skåner)

sakine sa...

Anne, mycket bra poänger!

Jag vill se på det här som jag ser på jämställdhet: Man bör erkänna strukturer, normer och diskriminering, men inte lämna idén om likabehandling. Att lära av historien är a och o, även i dag finns förstås olika rangordningar kors och tvärs.

Ibn sa...

Det finns forskning om diskriminering som motbevisar det du påstår om att bakgrund och utländskt namn inte har någon betydelse på a-marknaden.
Forskning från tiotals länder, ska jag tillägga.
Vill bara säga det.
Och en sak till.
Det är lika fult att säga att du fick ditt jobb på Norran för att du är ett alibi som det är att säga att Gringo, Behrang Miri eller någon annan antirasist fick sina jobb för att de är alibis. It goes both ways.
Anklaga inte andras engagemang för att vara "projekt".

sakine sa...

"Ibn", var förnekar jag diskriminering? Du verkar ha läst någon annan.

Vad gäller pinsamma projekt i syfte att exotisera invandrare tänker jag inte tystna. Det är inte jag som kallar folk för alibi eller husneger, det är din sida som gör det.

ibn sa...

Sa jag att du skulla tystna? Var gjorde jag det? Du får säga vad du vill för mig, det är ett fritt land.

Måste ändå vara rätt soft att vara liberal i dagens samhälle.
1. Man behöver aldrig delta i ett skattefinansierat projekt eftersom man har en hel arsenal av forum och arenor i kommersiella medier där man kan göra sig hörd.
2. Man kan kritisera särbehandling utan att stöta sig med det privata näringslivet - och därmed riskera sin karriär - eftersom näringslivet betraktas som en äganderättens frizon där de liberala kraven på jämlikhet upphör att gälla.
3. Alla sina meningsmotståndare kan man sedan anklaga för att vara skatteslukande gökungar som borde skaffa sig riktiga jobb.

Snipp, snapp, snut så var även den debatten slut!

sakine sa...

Ibn, men lättast måste det vara att vara konspirationsteoretiker..

...som ständigt drömmer ihop teorier på sin kammare. Om att invandrare måste ha skumma avsikter om de kallar sig liberaler.

Ridå.

Marcus sa...

Bra skrivet Sakine!

sakine sa...

Tack, Marcus! Roligt att du läst.

Bocken Bruse sa...

Stoppa pressarna, vit man kränkt!
Skämt åsido, jag ser med sorg på hur rasismen återkommer. I en ny mer försåtlig skepnad dock. Förslag om pepparkaksförbud, reviderad Tin Tin, och bortklippta sekvenser i kalle ankas jul kan väl inte vara något annat än att man vidgår och erkänner vissa etniska gruppers särdrag som "sämre". Alltså, jag som vuxit upp och levt med med rötter, Phil Lynnott, Jimi Hendrix och Will Smith har fullständigt förlorat den negativa koppling hudfärgen ska betyda. Det har under årtionden inte varit något annat än humoristiska beskrivningar om vad folk trodde för länge sedan. Men på sista åren upplever jag att de som vill vara politiskt korrekta, mest återinför negativa kopplingar. Att förbjuda pepparkakor måste väl betyda att den individen i grund och botten anser att hudfärgen som färgen på kakorna ska efterlika representerar något sämre. Ursäkta mig men det har faktiskt inte varit så, sedan möjligen 50 talet? Hur ska det bli nu? Vi kan ju inte förändra alla människors karaktärsdrag. Är det inte bättre att vi går tillbaka till plan A och tar bort de negativa kopplingarna igen?

Alltid LINN sa...

VÄL skrivet!

Anonym sa...

Det är inte lätt att vara tung inom svensk journalistik (om du förstår vad jag menar) :-)

Anonym sa...

Ja, många säger sig vara för "mångkultur" men förklarar någon vad det innebär? Inga samhällen i västvärlden kan sägas vara renodlade "monokulturer" men verkar ha vissa nationella egenheter. Är det detta som stör de som tycker det är för "lite" mångkultur. Vad konkret är bra med ett samhälle där olika kulturer finns. Ja, om grupperna samsas, men det kan man ju inte räkna med då vissa grupper har diametralt motsatta föreställningar om hur samhället ska se ut. Är det mångkulturella samhället en naiv fantasi?

Alvin Stoltz