Svar: Därför att hederskulturen, i den mån den som enskild företeelse överhuvudtaget erkänns, falskt kom att integreras i genusproblematiken redan på ett tidigt stadium. Kanske av en slump. Kanske för att göra den förståelig för västerlänningar som aldrig kommit i kontakt med kollektivkultur och inte kan förstå hur den fungerar. Att de samhällen där hederskulturen förekommer är patriarkat har nog också bidragit till bilden som finns.
Jag tror dock inte att den här skelögdheten är specifikt svensk eller västerländsk. Av vad jag har hört från turkiska vänner och mina förvärvade turkiska släktingar ser de det bara som hedersvåld när det drabbar tjejer.
Det innebär också att den särskilt smutsiga stämpel som hedersvåld för mig sig (även för sekulära turkar) inte följer med till dylika mord på pojkar. De här pojkarna dödas ju inte av sin egen familj, utan av en flickas släktingar och då blir det i mångas ögon plötsligt bara ett vanligt mord. Som man säkert fördömer, men ändå har lättare att leva med eftersom det inte sker inom familjen. Synd och skam, naturligtvis.
Det är åtminstone min, ytterst begränsade, erfarenhet. Är det helt fel?
3 kommentarer:
Bra! Tänkt rätt mycket på detta. Tror inte att det blir någon större storm i media tyvärr.
Varför talar vi inte om Abbas och Mustafa?
Svar: Därför att hederskulturen, i den mån den som enskild företeelse överhuvudtaget erkänns, falskt kom att integreras i genusproblematiken redan på ett tidigt stadium. Kanske av en slump. Kanske för att göra den förståelig för västerlänningar som aldrig kommit i kontakt med kollektivkultur och inte kan förstå hur den fungerar. Att de samhällen där hederskulturen förekommer är patriarkat har nog också bidragit till bilden som finns.
Jag tror dock inte att den här skelögdheten är specifikt svensk eller västerländsk. Av vad jag har hört från turkiska vänner och mina förvärvade turkiska släktingar ser de det bara som hedersvåld när det drabbar tjejer.
Det innebär också att den särskilt smutsiga stämpel som hedersvåld för mig sig (även för sekulära turkar) inte följer med till dylika mord på pojkar. De här pojkarna dödas ju inte av sin egen familj, utan av en flickas släktingar och då blir det i mångas ögon plötsligt bara ett vanligt mord. Som man säkert fördömer, men ändå har lättare att leva med eftersom det inte sker inom familjen. Synd och skam, naturligtvis.
Det är åtminstone min, ytterst begränsade, erfarenhet. Är det helt fel?
Skicka en kommentar