2011-06-02

Skriver några rader om svenskhet

Och välkomnar till debatt på Newsmill. Vad tycker ni, är svenskheten överspelad eller i ett akut behov av att definieras?

14 kommentarer:

Anonym sa...

Har absolut inga problem med min egen svenskhet, den e ju genetisk ;)

...kul förresten att se dig på Axess-tv när du, Jalving o den där pk-snubben yrade :)

Mvh
RL

sakine sa...

RL, kan tänka mig att du är supersvensk på alla sätt;)
Kul att du kikade på Axessgrejen. Tror jag vet exakt vad du tycker om diskussionen.

Anonym sa...

Du gjorde ett bra intryck i den där axessgrejen :) ...men pk-snubben (vad det nu än var för politisk-broiler) var pinsam :(


ps:
Givetvis är jag subersvensk ;) ...för jag har ju aldrig ens behövt fuska på ett tyskprov ;)

sakine sa...

haha! Ångestkursen i tyska (fortsättningskurs) som jag i ett svagt ögonblick frågade om hjälp för (vaddå fusk?!). Jag avslutade aldrig den och behövde inte heller räkna in den i examen. Usch. Påminn mig inte igen! :)

Matte, hemkunskap och tyska vill jag aldrig plugga igen.

Anonym sa...

Tjena Saki, du är välkommen hit:http://exilen.forumotion.eu/

Mvh Aake Traak

RL sa...

Hehe ...ok, jag ska inte tragga om tyskprovet igen på ett par månader :)

/RL

Liz sa...

Ja ständigt denna svenskhetsdiskussion... Den känns ju, som påpekades - jävligt svensk. Skulle vara intressant att veta huruvida en diskussion som denna existerar västerut på syttende mai. Norrmännen är ju ganska lika oss på de flesta punkter utom just nationaldagsfirandet. Måste fråga lite norska vänner känner jag.

Thåström sjunger såhär på ålderns höst
"Jag har lämnat landet så många gånger. Jag har tappat räkningen för länge sen. Men sanningen är den att jag är typisk svensk" vilket också känns rätt signifikativt: Att det är en insikt man liksom drabbas av efter att ha försökt fly från den. Jag gillar själv att känna mig mer som europé i allmänhet efter att ha rest en massa i europa och skaffat mig en massa vänner i diverse länder men fan vet om inte det gör mig oerhört typiskt svensk... När en italienska jag hade ihop det med sa att jag var mer italiensk än svensk tog jag det som en komplimang men jag undrar hur det omvända skulle funkat? Det kan väl bara vara Tyskland som har ett lika komplicerat förhållande till sin nationella identitet som vi och dom har ju åtminstone ganska så förståeliga skäl...

Dock så är väl det här fenomenet förhållandevis nytt tror jag. Jag tvivlar på att min farfars generation hade de här problemen utan kanske snarare de motsatta: Överdriven, kvardröjande punschverande-nationalism från 30-talet. Så man skulle väl kunna spekulera i att det är 68-vänsterns uppgörelse med denna som helt enkelt gick totalt över styr och landade i den här tramsiga situationen när man inte får sjunga nationalsången på skolavslutningar (vilket tydligen inte är en myt, fick det just bekräftat av en vän med barn att det förekommer på skolor fortfarande) och liknande. Och kan det, i enlighet med just konsensuskulturen som nämnts, vara så att 68-vänsters ställning inom media och administration är särskilt stark i Sverige jämfört med andra länder?

Nåja, jag ska inte bli för långrandig här men vill bara avrunda med att säga att jag köper slutklämmen i din text, som var tänkvärd och välskriven som vanligt :)

PS. Nya bilden är skitsnygg!

Bocken Bruse sa...

Jag tycker folk är rätt lika i väldigt vitt skilda delar av världen. Utom förstås där religiösa eller andra kulturella sidospår skalar av lite av mänskligheten. Men det är väl deras problem och ingen svenskfråga?

I övrigt har jag mycket svårt att känna mig förfördelad när jag påstås vara typisk svensk oavsett sammanhang. Däremot menar många av mina utlandsfödda vänner att jag inte är speciellt svensk när det gäller skämtlynne, dans mm, men där tror jag de har lite fel.

Sedan måste jag bara opponera mig mot Liz avrundning ovan, det är inte BILDEN som är skitsnygg..

Anonym sa...

Det är som tar upp, Sakine, invandrare har inga problem med svenskhet, symboler och flaggor. Det verkar vara en grupp "pursvenskar" som har det största problemet. Skulle egentligen skratta åt de nervösa svenskarna som nästan ramlar omkull i sin iver att inte kliva någon annan på tårna. Men dessvärre är DO och andras agerande lika gåtfullt som korkat. Är det typiskt svenskt att vara lite naiv och korkat? Jag tror inte det, men vad ska man tro?

Den nya bilden är en gammal bild, från City?

/Xeno

Nicolas sa...

Nej, tror inte att man behöver diskutera svenskheten. Vad betyder att vara svensk? Att vara blyg, snäll och komma i tid till jobbet? Jag känner många som är precis det motsatta. Svenskheten är ingenting, bara ett metafysiskt koncept.

Stig sa...

Eftersom Sverige är nästan 1 000 år gammalt borde det ha utvecklats en hel del som är svenskt och om inte så finns det inget annat land i hela Europa som har någon nationell identitet, förutom Grekland som under sina 5 600 år borde ha utvecklat en hel del "typiskt grekiskt".
Jag känner mig väldigt svensk vilket jag säkert inte hade gjort om jag varit helt omedveten om andra länders kulturyttringar. Det ena ställs mot det andra, det mesta i livet och i tillvaron behöver jämföras med en motsats för att kunna definieras.
Vad är min känsla av svenskhet värd? Är det bara en illusion eller är denna känsla byggd på fördomar om att människor inom en viss begränsad landyta har en del gemensamma drag? I så fall finns heller inget franskt, spanskt, italienskt och definitivt inget belgiskt eller irländskt eftersom dessa länder bara är 180 resp. 90 år gamla (att där sedan funnits folk i tusentals år är irrelavant. I Sverige har det funnits människor i över 10 000 år).
Jag inbillar mig ändå att ett visst folk som gått i samma skola, läser samma tidningar, ser på samma TV-kanaler, styrs av samma lagar och sedvänjor och pratar samma språk, använder samma ordspråk, talesätt (och tror på många av dem) och följer ungefär samma trender och myter har en gemensam nationell identitet.
Vissa anser sig var "världsmedborgare" och är således både kristna, muslimer, hinduer och buddhister i samma person och är samtidigt både troende och ateister. De hyllar hederskultur och islamisering och tar samtidigt personligt avstånd från den, är svenskar när de befinner sig i Sverige men blir thailändare när de semestrar i Thailand och på demonstrationer för utbyggnad av fler moskéer är de världsmedborgare med stark dragning åt saudisk identitet. Ja, var och en får väl stå för sin identitetskänsla eller brist på densamma...
Jag tror inte att det går att definiera svenskhet eller ens grekiskhet eller franskhet. Försöken att definiera leder till uppräkning av maträtter, runstenar, svensk natur och alla svenska uppfinnare. Det är verkligen svenskt (!) men jag kan inte identifiera mig med dynamit, tändstickor och skiftnycklar lika lite som en fransman känner sig fransk pga baguetten, giljotinen eller varmluftsballongen.
Svenkhet finns och behöver inte definieras därför att 1 000 års existens borde faktiskt leda till någonting.

Anonym sa...

Hej Sakine bäjb, det är från gamla-gamla exilen. Gör en test kommentar först.

Anonym sa...

Svenskar gillar kåldolmar! (frivilliga)
Kulturberikning är när man ser saker i andra kulturer som man gillar och väljer att ta till sig. Det sker i ens egen takt och är ...frivilligt.

Man får tugga i sin egen takt, hinna svälja och säga stopp när det blir för mycket, utan att drabbas av vredesutbrott och diverse beskyllningar från kåldolmskockarna.

Svenskhet är nog ganska internationellt :)

Keyo Ghettson sa...

Man får väll tycka vad man vill... Om jag ska denfiniera mig som något mer än bara människa så är det skånelänning. Jag definierar mig inte som svensk. Både svenskar och invandrare försöker tvinga på mig en svensk identitet. Mina förfäder var inte svenska. De var skånelänningar.

http://www.keyoghettson.com/