2010-01-17

Högerlycka? Några tankar.

Lena Andersson har skrivit en kolumn om att nyliberaler är lyckligare än vänstermänniskor. Min personliga bekantskapskrets bekräftar det antagandet. Men nu syftar jag mer på libertarianer än konservativa. (Konservativa kanske också är väldigt lyckliga, det har jag svårt att säga något om.) Lena Andersson verkar som så många andra fast i det ofta förvirrande högerbegreppet. Eller så ser det bara cool ut i rubrik.

Hur som helst; hon har fel när hon utgår från att lyckan beror på att "högern" har vunnit. Jag känner inte en enda nyliberal som känner sig ha "vunnit" en ideologisk strid i ett land när Nya Moderaterna & Co styr. Skattetrycket ses som perverst högt. Statens storlek likaså.

Svaret beror nog mer på vad det är för slags kultur i respektive gäng. När jag var yngre och med i Luf fanns ett politiskt ungdomsförbund där representanterna inte hälsade eller skakade hand "med andra". Ung vänster. Helst skulle de se jävligt sura och "äkta" ut. Alla vänsterut är förstås inte lika sekteristiska. Jag är uppväxt i en näraliggande politisk kultur; spel och nöjen är inte lika fint som bildning och solidaritetsgalor med förtryckta folk. Både vänstern och konservatismen har tydliga och starka normer. Nyliberaler eller libertarianer har inte det på samma sätt. Frihet från strikta normer är befriande. Toleransnivån höjs. Ingen tävlar om att vara mest altruistisk eller flitigast kyrkobesökare. Dessutom har de senare alltid varit förhållande vis få, sett till antalet. Då funkar det inte att "hata alla andra".

15 kommentarer:

Christopher Aqurette sa...

Nja, försök prata religionsfrihet med svenska nyliberaler och normerna blir tydliga.

sakine sa...

Christopher, menar du att de är "överdrivet ateistiska"? Kanske en del.
Randianer kan ju också vara "troende" i någon mening.

Bo Widegren sa...

Kanske man skulle våga sig på och fråga Vad för lycka? En nyliberal måste ju ha lättare att vara lycklig eftersom det politiska målet är begränsat till den egen - och några gelikars - lycka medan en vänster rimligen precis som det står i Internationalen strävar efter lycka åt alla. I detta perspektiv är ju nuvarande högerregering knappast något lyckoideal. Se även min bloggartikel om Lena Anderssons pamflett http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=38691

sakine sa...

Bo, tack för länken. Jag har inte läst Neo-numret du och Lena nämner, och jag har aldrig uppfattat henne som särskilt "höger" alls och tror inte hon vill hylla nyliberalismen. Hon är väl en slags vänsterliberal ateist snarare? Vi verkar tolka texten olika.

Däremot håller jag med om att hennes resonemang om "postmodernistisk identitetspolitik" snurrar till det för många varv. Det är ju inte direkt så att libertarianer (om jag får generalisera, jag blir själv "libertarian" - om än med prefixet 'social' när jag "ideologitestas") delar en objektiv syn på lycka. Lycka är relativt. Om postmoderna också relativiserar 'lycka', gör de för en gång skull helt rätt.

Människans fri- och rättigheter är däremot aldrig fint att relativisera bort. Tyvärr görs ju det och där har L. Andersson en viktig poäng.

Jonas V sa...

Bo Widegren,

nyliberalismens politiska mål är största möjliga frihet med restriktionen att man måste respektera alla andra människors rätt till frihet. Med det följer också att man har ansvar för sig själv. Då får man själv söka sin egen lycka.
Det står inte i något motsatsförhållande till att alla kan vara lyckliga.
Skillnaden kan sägas vara en metodfråga för jag tror varken du eller jag önskar människor olycka. Däremot anser jag inte att jag har någon skyldighet att se till att andra människor blir lyckliga.

Liz sa...

Det här var väldigt intressant! Har funderat en del runt det här själv och kommit fram till ungefär samma slutsats: kulturen. I tonåren var jag med i eller bara hängde runt diverse sekter värre än Ung Vänster och mycket riktigt - bitterhet och ilska var ju något som gärna odlades och poserades med. En ytterligare faktor man kan räkna in, som i mitt fall var väldigt avgörande, är ju även vänsterns popkulturella eldunderstöd. Vet inte hur insatta folk här är men jag kan intyga att mer pessimistisk, livsfientlig och grinig musik än svensk 80-talspunk, som var stort i dom kretsarna i mitten på 90-talet, nog fan inte existerar. Band som Strebers, Asta Kask, Charta 77, Svart Snö gjorde rätt få texter som INTE handlade om överdoserande knarkare (alltid samhällets fel och totalt oundvikligt), självmord (det sjuka samhället driver folk till vansinne), jordens undergång genom anting kärnvapenkrig eller miljökatastrof (kapitalister och politiker i kostym har på rent jävulskap orsakat detta) eller bara hat mot religösa samt alla höger om V i största allmänhet. Tryck i dig tillräckligt mycket av den varan som 13-14åring och du växer inte direkt upp till en positiv människa...

Ett rätt typiskt exempel:
http://www.youtube.com/watch?v=nhB31uxo8M0

Joakim sa...

"Spel och nöjen är inte lika fint som bildning" - nej, och det bör inte heller betraktas som det. Varje samhälle har en uppsättning ideal där bildning, i mitt tycke, är ett betydligare viktigare ideal än spel och nöje.

/Joakim

Matte sa...

Kanske beror det på att vänstern strävar efter att lösa problem och högern strävar efter att slippa lösa problem. Riktigt så enkelt kan det väl inte vara, eller kanske? Jag är en riktig provokatör ibland.

Emil sa...

Jag tror det handlar om förmågan att "släppa kontrollen". Vänstern vill kontrollera och justera allting, vilket ständigt leder till frustration över att inte ha makt nog att rätta till både det ena och det andra...

En (ny)liberal har inte samma behov av att kontrollera samhället och människors konsumtion. Möjligtvis kan (ny)liberaler känna frustration över att statens makt är för stor. Under tiden det rättas till kan man ju leva så självständigt som möjligt inom de ramar som ges. Det ger en känsla av makt över sitt eget liv och lycka.

Liz sa...

Ja vänstern är vit och högern svart, så var det ja, nu minns jag! :D

David Munck sa...

Intressant diskussion. Några spridda reflektioner.

1. Sakine, hur skulle man i nyliberala kretsar (jag talar inte om LUF, de är socialliberaler) bli bemött om man blev oförskyllt sjuk eller arbetslös och behövde hjälp från välfärdsstaten? Jag frågar inte ironiskt, jag undrar verkligen. Jag vet att vissa extrema nyliberaler uppmanade till bidragsfusk eftersom det påskyndar välfärdsstatens fall (dessa skulle alltså ha mer respekt för en fuskare än för en lyckat rehabiliterad, eftersom den förstnämnde bidrar till att förstöra den förhatliga välfärdsstaten medan den sistnämnde skänker densamma legitimitet). Men jag tror inte att du Sakine håller med dom. Jag tänker just nu inte heller på dem som behandlats genuint illa av välfärdsstaten (t.ex. tvångssteriliserats). Nej, jag syftar på dem som försöker (och lyckas) komma genom rehabiliteringskedjan med gott resultat. Dvs. som är levande bevis på att välfärdsstaten faktiskt kan göra något bra någon gång. Skulle de tolereras?

2. Liz' initierade sammanfattning av en del svensk 80-talspunk var faktiskt ganska träffande. Själv gillar jag delvis Charta 77 men mer KSMB, Strindbergs och Pink Champagne (de två sistnämnda var ju gladare) och definitivt inte Svart Snö (jo, jag har hört dem). Men min räddning är kanske att jag har ett bredare register och framför allt fick en smak av det tidiga 80-talets nyromantik som aldrig dör inom mig. En mycket poetisk (givetvis inte politisk) låt av Culture Club hette "Victims". Det ordet är nästan förbjudet idag, man får inte ens antyda att någon skulle kunna vara offer. Men då fick det sägas eller åtminstone sjungas.

3. Var det några som relativiserade mänskliga fri- och rättigheter, eller snarare brotten mot dem, i början av 90-talet så var det nyliberalerna. De använde regelmässigt begrepp förknippade med totalitarism för att beskriva den svenska välfärdsstaten. De fosterhem, vars existens Sakine åtminstone ibland skulle försvara, kallades "barn-gulag". Apartheid var inte ett rasistiskt system i Sydafrika utan användes om kollektivavtal som förhindrar låglönekonkurrens. Landstinget jämfördes med Bresjnev. Göran Greider, Thomas Lappalainen m fl var "välfärdsstalinister". Jag förstod nog inte riktigt vad en välfärdsstalinist var. Men så läste jag i Internationalen att Stalin mördade 30 miljoner människor. Det gav perspektiv. (Nu vet jag att bl.a. Per Ahlmark, Rudolph J. Rummel och Robert Conquest anger ännu högre siffror.)

4. Ska jag berätta vad som gör mig nästan lycklig idag. Jo, det är den tolerans och pluralism jag möter hos de flesta människor. Internationalen gav mig en anställning när jag inte haft en sådan på fem år trots frenetiska försök; det kan aldrig glömmas. Men jag trodde dessutom att mina kamrater där var extrema, dvs. extremt toleranta [även om de inte utgav sig för det] som inte dömde mig för att jag haft svårt i arbetslivet tidigare. Nu går min karriär lysande och människor jag möter förstår perfectly well att jag hade svårt då men klarar mig bra nu och att jag och jag ändå är samma person i olika skeden av livet. Den statiska indelningen av mänskligheten i "närande" och "tärande" människor, som var så populär i media på 90-talet, verkar inte ha slagit rot hos större delen av befolkningen. Om det är detta det betyder att nyliberalerna inte "har vunnit" så tackar jag gud för det. Men jag tror Sakine menar något annat. Intressanta kolumnister undflyr etiketter men "sociallibertarian" var ett ganska bra försök Sakine :-)

Jonas V sa...

Mattias Lundbäck skriver om lycka på sin blog. http://networkedblogs.com/p24771481

David Munk,

många frågor och jag har inte möjlighet att besvara dem alla. Generellt sett vad gäller att vara sjuk, arbetslös och leva på det offentliga är min inställning att man kan göra det om man som sagt blivit det. Eftersom vi har konfiskatoriskt höga skatter i Sverige är det svårt att betala egna försäkringar.
Dock anser jag att man skall göra det som går för att försöka skaffa sig egen försörjning så snart man kan.
Om närande och tärande, det var ekonomiprofessor Bo Södersten som lanserade detta. Jag hade diskussioner om detta bland folk i Frihetsfronten. Söderstens uppdelning är helt uppåt väggarna. Självklart är inte människor anställda i vården eller som lärare tärande.
Jag får se om jag hinner svara mer men skulel hellre ta en fika kring det för det är intressanta frågeställnignar du kommer med.

Liz sa...

Vill börja med att påpeka att mitt senaste inlägg var riktat till Matte och inte till Emil, som uppenbarligen postade samtidigt som jag :)

David Munck: Hehe, tack tack. Det kändes kul att få ett tillfälle att lufta sina tankar runt den där genren nu när man har lite perspektiv på det hela.
Jo KSMB gillade jag också och dom går väl i viss mån att uppskatta även idag, främst pga att Johan Johansson var och är en jävligt begåvad låtskrivare. Bättre gitarrist än genomsnittet hade dom också.

I rättvisans namn ska dessutom påpekas att Charta 77 faktiskt fick till det ibland när dom (främst på senare år) tänkte utanför boxen och t.ex skrev utmärkta "Vår stad" som skulle kunna betraktas som nån slags småstadsromantik a la Springsteen om man är på väldigt generöst humör. Samt att Svart Snö, faktiskt skrev (jag vart tvungen att kolla texthäftet för att friska upp minnet, lyssna pallade jag inte...) en låt som kritiserade trångsynta och rabiata radikalfeminister. Lite oväntat ändå.

Men man kanske skulle växt upp med Culture Club istället trots allt. Fast jag vart ett stort Imperiet fan några år senare och dom hade iaf en låt som hette "Offret" ;)

ClaesW sa...

De nyliberaler jag känner passar inte in i bilden. De (som så många "liberaler") tillbringar alldeles för mycket tid med att vara oerhört arga över skattetrycket och "sossestaten" och alla som ska leva gratis på deras ärliga arbete. Att vara liberal idag är oftast mest en rent självisk (i betydelsen småsint) ideologi.

Tor sa...

Hade jag varit vän med ClaesW hade jag också varit arg och självisk.