Blogge Bloggelito och sanningarna...

...Blogge utmanar. Sju sanningar. Eller avslöjanden? Äsch. Sju var ju mitt lyckotal som barn, så det här ska nog gå bra.

1. Okej. Det konstigaste med mig måste vara min bitvis extrema envishet. Inte när det gäller elektronik eller datorer, då är tålamodet noll. Men när det är saker som jag kan - och gärna när jag är ensam - gäller det. Det är därför jag har så bra kondition. Maraton, cykla ner till Skåne...det ska vara blod, svett och tårar. Idén att söka till Polishögskolan ligger i linje med detta.

2. Som tonåring var jag väldigt skum. Ibland när jag skriver krönikor eller när gamla barndomsvänner addar på facebook undrar jag: minns de hur jag var? Gamla klasskompisar från Kärrdal i Sollentuna måste ju tycka att jag verkar ganska normal nu. I början av högstadiet bråkade jag med kickers, tjuvringde och lallade runt. Lärarna gav mig omdömen som "flamsig". Sedan vände jag 180 grader och blev en plugghäst. Jag gillade att vara ensam och umgicks mycket sällan med tjejer. Jag var sjukt bra på att teckna och fick ställa ut på Liljevalchs. Idrott, kemi och fysik var också favoriter. En gång i sjuan hade vi låtsasval i skolan och jag röstade på fp som fick väldigt få röster. Då började nog min vänsterperiod (fortfarande lite svårt att begripa vad jag tyckte då, men för feminism och mot Nato minns jag. Ogillade redan då all form av konservatism).

3. Jag kan vara mycket sparsam när jag inga pengar har. Jag skyller på trashig bakgrund. Ensamstående farsa med tre ungar, varav det äldsta barnet (min syrra) tog mellanbarnets (mina) pengar och kallade det för ett "lån". Jag var fattig tills jag fyllde tretton och började döma fotbollsmatcher. Själv lånar jag aldrig pengar. Att vara bidragstagare eller låntagare (om det är onödiga lån) är, enligt min uppfostran, ungefär som att vara grovt kriminell. Av någon anledning sket syrran - mycket klokt - i värderingarna. Senast jag kände mig fattig och allmänt arbetslös var häromveckan: På IKEA i Kungens kurva, mitt på dagen, tillsammans med en massa mammalediga och arbetslösa förortsbor. Men det var innan jag fick två jobberbjudanden. Jag är nog smygrädd för att vara/bli fattig.

4. Dåliga föräldrar får mig att vilja skrika. Överallt dessa gapiga föräldrar ropar eller "pratar" onödigt högt och hotfullt med (mot) sitt barn. Vanligt förekommande i förorter, här struntar man i omgivning. Vilket är ganska skönt på sätt och vis. Jag vill ju se och veta, även om det gör mig illa till mods. Fler barn borde räddas från usla föräldrar. Alla som har jobbat med barn vet hur starkt samband det finns mellan bråkiga ungar och usla föräldrar. Ändå blundas det. Låt fem minuter av kvartsamtalet ägnas åt ett lögndetektortest på föräldern.

5. Jag är så bitterfittig just nu. De som tjattrar om att "Jamen Sakine du borde väl bli inkvoterad!" vill jag skjuta. Löjliga, svenska unga män som inte tål att man kan vara bättre meriterad och därför kallar allt för kvotering. Lika patetiska som vänstermänniskor som tror att man inte är kapabel till någonting alls såvida man inte "ges" plats. Dra något gammalt över er.

6. Jag är oerhört mellanbarning. Ibland skäms jag för att jag är så pladdrig. Senast när jag var med i en morgonpanel avbröt jag Wolodarski på det där typiska mellanbarniga sättet. Jag vet i f s inte om jag är extra allergisk mot mellanbarnighet för att jag är kvinna.

7. Jag är oerhört snäll, respektfull och hjälpsam. Faktiskt. I synnerhet mot äldre. När jag däremot blir sur kan det ta ett bra tag innan det går över. Men jag drygar sällan i onödan. Jag är en mycket dålig rövslickare och taktiker; jag är hellre snäll mot den som behöver det snarare än den som alla andra redan smörar för. Många har, i synnerhet inom politik och media, viskat att "det är igen bra taktik", vilket jag struntar fullständigt i. Hittills har det ju gått bra (inom den ena sfären) ändå.

Jag är så snäll att jag skonar folk, sju personer, från den här utmaningen.